Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Längtan bort är starkare än krisinsikten, även under pågående pandemi och klimatkris. Bild: Dmitri Lovetsky
Längtan bort är starkare än krisinsikten, även under pågående pandemi och klimatkris. Bild: Dmitri Lovetsky

Johan Lindqvist: Pandemin och klimatet avslöjar mig som en konservativ gubbe

Jag är en del av problemet. Men har jag ork att ta konsekvenserna och i grunden ändra mitt sätt att leva? Vill jag ens det? Nej, det verkar ju inte så. Jag googlar vinterresor till Bali.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vi är i början av pandemin. Sitter på en uteservering, försöker hålla avstånd, och frågan om kommande resor poppar upp. ”Kommer ni resa mindre när det här är över?”

Mitt svar kommer så snabbt att det är mer än spontant. Det är fullständigt uppriktigt.

”Passet bränner i fickan”.

Jag hör mig själv säga det. För att omedelbart skämmas en smula. Fast det behöver jag inte. Skratten låter lättade. Igenkänning. Lätt rodnande sådan, men i alla fall.

Någon månad senare är det midsommarhelg, de inrikes reserestriktionerna har lyfts, och jag ligger med bar rygg mot skånsk sandstrand. Tog SUV:en ut ur Västra Götaland så fort de osynliga vägspärrarna försvann. Skönt att bryta den förbannade stiltjen.

Jag kisar mot solen. Plötsligt ser jag de två välbekanta, vita strecken mot den ljusblå himlen. Och så den lilla flygplanskroppen som helt tyst plöjer fram däruppe. Jag är visserligen redan i paradiset, Olle Adolphson hade rätt om Österlen, men känner ändå en ännu starkare längtan än förra gången.

Eller snarare lättnad. Världen öppnar sig. Planen har lämnat marken. Låt oss boka nästa resa.

LÄS MER: Sommar i P1: Greta Thunberg

LÄS MER: Trädgårdskonserter ny möjlighet i corona-stängt Musiksverige

Dagen därpå sommarpratar Greta Thunberg. Hon är klok, ärlig och modig. Hon säger att hon inte vill tro att vi, jag, begriper det akuta allvaret i klimatfrågan men ändå väljer att leva på som förut. För i så fall skulle vi, jag, vara ondskefull.

Jag fattar läget. Jag gör faktiskt det. Men när Greta berättar hur hon korsar den amerikanska kontinenten i bil vill jag också göra det. Även om jag inte får låna en elbil av Arnold Schwarzenegger.

Det är egoistiskt, jag vet.

Men jag vill fortsätta uppleva saker. Visst kan #hemester vara en snygg markör en enstaka sommar. Det går ju social status i det där också. Inte minst bland oss som har råd att välja, som inte sitter fast i en liten lägenhet utan balkong och som kan varva trädgårdsliv med havsnära njutning. Vi har det provocerande enkelt.

Jag begriper att jag, vi, tillhör en bortskämd minoritet. Att jag är en del av problemet. Jag har vett att skämmas, men har jag ork att ta konsekvenserna och ändra mitt sätt att leva? Vill jag ens det? Nej, det verkar ju inte så. Jag googlar vinterresor till Bali.

Jag vill trängas på konserter och fotbollsläktare och i barer. Måste ut. Vara en social varelse, i rörelse. Övertygad om att två av de mest grundläggande mänskliga behoven är just förflyttning och att vara tillsammans med andra.

Men det är alltså något med pandemin i kombination med klimatet som fått mig att inse att jag inte är så progressiv som jag borde. Jag är bra på att hantera förändringar, att gilla läget och se möjligheter. Men uppenbarligen inte i alla sammanhang. Det finns en konservativ proppgubbe i mig. Jag vill ha min livsstil kvar. Trots att den uppenbarligen är destruktiv. Jag anar skammen men har besvärande lätt att vifta bort den.

De lättade skratten på uteserveringen säger mig att jag inte är ensam.

Finns det någon lösning på detta? Eller kör jag, vi, allt i botten? Utan ansiktsmask och med passet i handen? Går det att hitta en fungerande kompromiss mellan egoistiska behov och kollektivt ansvar? Jag vet inte.