Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Emanuel Karlsten strax efter att han mottagit Stora Journalistpriset, sett genom en artificiell intelligens ögon.  Bild: Deep dream, Meli Petersson Ellafi
Emanuel Karlsten strax efter att han mottagit Stora Journalistpriset, sett genom en artificiell intelligens ögon. Bild: Deep dream, Meli Petersson Ellafi

Emanuel Karlsten: Pandemin får mig att ifrågasätta verkligheten

Att ta emot Stora Journalistpriset kändes som att spela ett tv-spel. Arbetet och vardagen har blivit uppdelad i olika scener som vi rör oss in och ut ur. Efter över ett år av pandemi frågar sig Emanuel Karlsten vad som egentligen är normalt. Och vad som kommer bli det nya normala.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Den 1 juni är pandemin över. Nej, det är den inte, men då börjar lättnaderna och jag har bestämt att det innebär att pandemin börjar lida mot sitt slut. För annars börjar jag lida mot mitt slut.

Det är konstigt vad jag nu längtar efter. Saker jag tidigare haft så svårt för. Jag längtar efter översociala kollegor som pratar lite för länge om lite för ointressanta saker. Jag saknar nya intryck, att bli stoppad på stan av en ytligt bekant. Att klämma nya människors händer. Och resa! Sitta tätt inpå varandra i trånga kupéer, eller ta en bil och upptäcka världen utan att behöva tänka på vem eller vad jag belastar om jag blir sjuk. Jag längtar efter att vara vårdslös. Så som vardagen tidigare tillät.

LÄS MER: Emanuel Karlsten prisas för coronabevakning

Jag inser också att jag kanske har varit övernitisk. Mina vänner har fuskat. De själva är så klart övertygade om att de utgör ett undantag och absolut följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Ett självbedrägeri där just deras middagar och resor inte räknas. Jag har väl inte dömt dem för det, snarare känt mig avundsjuk. Suckat och accepterat att någon behöver vara den duktiga killen i klassen för hur skulle det se ut om alla var busar.

Men priset för allt detta. Jag vet inte om jag själv förstått hur dyrköpt det varit. Och då har jag ändå haft ett fantastiskt år. Vunnit branschens finaste pris, haft vänner som föreslagit zoomfika eller vad det nu varit. Men allt har känts som att det utspelat sig i en parallell värld. Som ett tv-spel. I torsdags fick jag ytterligare ett fint pris. Stora kommunikationspriset skulle delas ut och galan hade lurat mig att jag skulle intervjuas om pandemiåret. Jag satte mig framför webbkameran och fem minuter senare hade jag överraskats med ett hedersomnämnande. Wow! Tack! Sa jag, slog igen locket och gick ut till min son som absolut skulle hoppa studsmatta. Så då gjorde jag det och så var det inte mer med den dagen.

Vad är vanligt? Vad är det för värld jag nu ska kliva tillbaka in i?

Vad är ens verkligt? Aldrig har mitt liv varit så tydligt indelat i arbete och vardag. Aldrig har det varit så tydligt hur livet utspelar sig på olika scener och egentligen inte har så mycket med varandra att göra. Aldrig har jag känt mig så töntigt gymnasiefilosofisk. Jag har tillåtit mig vara det eftersom det väl ändå snart är över. Jag har tillåtit mig dra ner på allt som är hälsosamt. Slutat träna, löpa, promenera. Allt blir ju normalt snart. Ätit mer, druckit mer. Gått upp flera storlekar i kläder. För snart blir det ju som vanligt.

Men vad är vanligt? Vad är det för värld jag nu ska kliva tillbaka in i?

Självmorden har blivit färre i år. Jag läste det i en studie som inte bara studerat Sveriges statistik, utan flera andra länders. Det var likadant nästan överallt. Istället för att självmorden ökat under detta deprimerande år, har de minskat. Teorierna var flera, men en av dem grep tag särskilt hårt: De deprimerade har inte känt sig unika. Alla har ju varit nedstämda det här året. Har man berättat om sina känslor har man mött sympati och förståelse. Men också pepp: Snart blir det bättre! Det har varit en kollektiv förtröstan som gjort även den särskilt nedstämda hoppfull – vi sitter ju alla i samma båt.

LÄS MER: Emanuel Karlsten Årets förnyare

Och jag tänker på dem nu. Och jag tänker på oss alla nu. Vad händer 1 juni. När saker börjar lätta. När konserter, fester och fotbollsmatcher börjar bli det normala. Grillkvällar och rosé i motljus. Vad händer med de som inte hänger med? Vad händer om mitt eget känsloliv inte hänger med.

Det är en nytt normaltillstånd som nu hägrar. Men det är inte säkert att det normala är samma normal som innan pandemin.

Och det är väl ok.

Säg att det är ok.

Läs mer av Emanuel Karlsten:

LÄS MER: Påhoppen på public service är överdrivna

LÄS MER: FHM:s presskonferenser avslöjade svenskarnas feghet

LÄS MER: Nu måste DN granska sig själva

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.