Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Blev 76 år. Den finske författaren Arto Paasilinna i Helsingfors, 2005. Bild: MARTTI KAINULAINEN

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Paasilinnas motvallsmänniskor skänkte tröst

Författaren Arto Paasilinnas finska skrönor blev internationella bästsäljare. Kajsa Öberg Lindsten minns en författare som skrev med ett vredgat rättvisepatos mitt i det dråpliga.

Författaren Arto Paasilinna är död. Han var ett krigets barn.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Född 1942, i nordligaste Finland, där familjen befann sig sedan flykten från hemmet i Petsamo – som invaderats av sovjetiska trupper under vinterkriget 1940.

Artos äldre bröder, Reino och Erno, bör båda ha kunnat berätta minnen från barndomens flykt. Reino blev journalist och riksdagsman. Och Erno blev en uppburen författare, som fick alla möjliga fina finska utmärkelser.

LÄS MER: Fakta och finska familjemyter

Men det var lillebror Arto som blev en internationell bestsellerförfattare med sina finska skrönor om hårt prövat vanligt folk som tar saker och ting i egna händer för att skapa en rimlig livs- eller dödssituation.

Det var sådana böcker man från sjuttiotalet och framåt kunde ge åt äldre släktingar med egna minnen av krig och hårda tider. Paasilinnas berättelser om dessa envetna motvallsmänniskor gjorde dem obegripligt uppiggade, och kanske en smula chockerade.

Min mamma brukade återberätta berättelserna för mig när jag besökte henne. Och även om jag själv hade läst dem blev de liksom mera levande i hennes tappning. Kanske är det själva skröneformen som är sådan: alla dess effekter kan bäst utvinnas när man muntligen berättar för varandra – rakt i ansiktet, där häpnad och förtjusning kan återspeglas på alla möjliga vis, såväl hos berättaren som hos åhöraren. På så vis förstärker man varandras upplevelser. På samma vis som vid ett opinionsmöte, eller en häftig konsert.

Hos Paasilinnas skrönor finns ett vredgat rättvisepatos mitt i den allra dråpligaste berättelse. Och det där vredgade rättvisepatoset är inte alltid helt rumsrent – det kan rentav vara grymt och hämndlystet, och överskrida alla gränser. Som i Den ljuva giftkokerskan, där den hjälplösa gamla damen plötsligt genomför en kallblodig hämndaktion mot den hänsynslösa fostersonen och hans gäng, som plundrar henne på pensionen och gör hennes liv till ett helvete. Min gamla mamma var tio år äldre än berättelsens dam när hon läste den boken – och hon återberättade den entusiastiskt för mig. Det kändes som en sann berättelse direkt ur livet. Eller kanske som en tröst för alla de orättvisor som aldrig kunnat stoppas.

LÄS MER: Europas överlevare

Att ge sig ut i Paasilinnas skogar, bland lagom vilda djur och sturiga människor som försöker hitta på något roligt på sina egna villkor, innan det är dags att dö – det är faktiskt minst lika bra som en massa fåniga semesterresor till redan färdigställda paradis.

Författaren Arto Paasilinna är död, men han efterlämnade ett 40-tal böcker. Så vi kan fortsätta att roas och chockeras av hans skrönor, och berätta dem för varandra, och diskutera vilka som är bäst och vilka som kanske är lite sämre – och om de inte i själva verket ändå är ganska bra allihop: Harens år, Den ljuva giftkokerskan, På spaning efter farfar, Kollektivt självmord, eller rentav Den oanständiga profeterna i Tibet – om vi nu nödvändigt måste ta oss så långt bort från de finska skogarna.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.