Jag föreställer mig gärna stjärnkockar som inlevelsefulla, eldiga berättare. Någonting med det fräsande tempo som präglar deras arbete, med det mentala stål som alla sena nätter bränner in i nervsystemet - historier borde liksom läcka ur dem.
Björn Frantzén, den enda svensk som basar över en trestjärnig Michelinrestaurang, är inte helt eldig. Det mest excentriska under Frantzéns sommarprat är att han tycker om Matchbox 20s "Push". En mycket underskattad, och samtidigt besynnerligt överskattad poplåt från 1996.
42-åringen vill istället, utan slut, tala om för oss hur enkel han är. Han refererar till sig själv som "förortsgrabb", förklarar hur hans matintresse bröt ut när han som tolvåring åt ryggbiff med bearnaisesås. Så angelägen är Björn Frantzén om att framhäva sig själv som rekorderlig, att det under hans sommarprogram blir direkt tillkämpat.
Här är också fullt av små historier, som alla handlar om slit. Slit är mycket, mycket viktigt för Björn Frantzén. Kocken berättar om hur han drev sig själv så hårt under sin tid som kock, eller träl, i London att han bara hann äta "en näve ris och paprikaskal" under arbetstid. Han berättar om hur de anställda sov i parker efter jobbet. Någonstans misstänker man, det går nästan att höra, att stockholmaren beundrar detta - trots att han flera gånger underkänner samma livsstil.
Björn Frantzén har en spektakulär livshistoria, och hans sommarprat är på alla vis dugligt. Men denna ständiga vilja att placera sig vid sidan av, denna iver att vara enkel och därför annorlunda - den blir irriterande.
Imorgon, den 31:e juli, sommarpratar Anna Rosling Rönnlund, medgrundare till Stiftelsen Gapminder.
Vem:
Björn Frantzén, 42 år, driver Stockholmskrogen som bär hans efternamn och som 2018 plockade hem en tredje stjärna i Guide Michelin. Han har en bakgrund som fotbollsspelare i Solna-klubben AIK. Björn Frantzén bor på Östermalm tillsammans med hustrun Sara och döttrarna Stella och Leiah.
