Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Maria Domellöf-Wik är filmkritiker på Göteborgs-Posten.

Påhoppen sänker filmkritikdebatten till sandlådenivå

Kritik mår bra av att kritiseras, för att inte bli för förutsägbar, bekväm, likriktad eller självgod. Eller för den delen: omotiverat bussig. Men generaliseringar och plumpa påhopp lyfter inte debatten.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Under Göteborgs filmfestival medverkade jag i ett scensamtal om filmkritik. "Critics with issues" var rubriken och diskussionen tog avstamp i ett inlägg kritikern Jon Asp formulerat i filmtidskriften POV. Det var ett självrannsakande samtal: hur mår kritikerkåren egentligen? Hur angelägen förmår den enskilde skribenten vara i samtidens hårdnande medieklimat med slimmade redaktioner, där betydligt färre medarbetare förväntas prestera mer och bättre material med sämre resurser? Hur påverkas kritiken och filmurvalet av dessa hårdnande villkor och ökad medial fokus på klick och ratings?

I panelen medverkade kritiker från Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan men även Nick James från brittiska filmmagasinet Sight & Sound.

LÄS MER: Varför ignorerar svensk filmkritik The Deminer?

Samtalet var öppet och nyanserat. Knappt en månad senare publicerar Jon Asp en text i Aftonbladet (28/2), med den tillspetsade rubriken "Kritikerkåren har blivit en hejarklack". Påståendet är lite som att svära i kyrkan, uppenbart i syfte att få en reaktion. Asps poäng är, precis Ulrika Kärnborg i Aftonbladet under en liknande debatt 2010, att svenska filmkritiker delar ut överbetyg. Motivet skulle enligt Asp vara en vilja att hålla sig väl med läsarna, och framstå som god: någon som hellre tar ställning för utsatta människor och behjärtansvärd tematik – än på goda grunder kritiserar en dålig film.

Aktuella filmer som "Aniara", "Amatörer" eller "Goliat" är minsann inte värda kritikernas hyllningar, enligt Asp. Men det behöver ju inte vara konsensus eller ängslan som får en kritiker att hylla en film som Alfonso Cuaróns "Roma". Att diskutera enskilda titlar och namngivna kritikers omdömen om dem är också att dra ner debatten på en tråkig sandlådenivå.

Jag önskar att vi kritiker i stället för påhopp kunde formulera överlevnadsstrategier och kalibrera tonfall – vässa intellektuella resonemang, men också bredda samtalet om film och då och då skippa det gravallvarliga tilltalet – utan att för den skull tumma på etiken.

Om svenska filmkritiker ger upp och kapitulerar för byråmaterial och algoritmer blir likriktningen sannolikt bara ännu större och fler personliga röster tystnar.