Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

byline Mattias Hagberg

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

På Trojas blodiga fält blir det mänskliga synligt

Ska vi klara dagens stora utmaningar måste vi se det som binder oss samman – som människor. Mattias Hagberg om ett aktuellt och svindlande vackert försvar för det universella.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En av höstens mest hisnande läsupplevelser är signerad Theodor Kallifatides. I romanen Slaget om Troja återberättar han Iliaden på en skimrande klar prosa.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ramberättelsen är på en och samma gång enkel och genial. Året är 1945, platsen en avlägsen grekisk by. Från himlen faller brittiska bomber, på marken håller tyska soldater lokalbefolkningen i ett järngrepp med ett ständigt hot om våld. I ett försök att glömma krigets fasor återberättar byns lärarinna historien om Akilles och belägringen av Troja för sina skolbarn.

LÄS MER: Nordic Noir banade väg för högerpopulismen

Det är såväl vackert som drabbande – men framför allt är det angeläget. Theodor Kallifatides har skrivit något så ovanligt som en moraliskt uppfordrande text, riktad till vår tid. Hans roman är ett av de mest övertygande försvaren för universalismen jag har läst på många år. Mot slutet fångar han berättelsens etiska imperativ i en enda rad: ”Sorgen har inget hemland och inga gränser.”

Det är ingen slump att Theodor Kallifatides tar spjärn mot Iliaden. Tvärtom.

Det märkliga med detta verk, brukar litteraturvetarna påpeka, är dess opartiskhet, dess förmåga att beskriva det genuint mänskliga bortom gränser och stammar, bortom nationer och folk. Trojaner och greker känner samma smärta och samma sorg, samma lidande och samma längtan.

LÄS MER: Kameraövervakning fixar ingenting

Den västerländska litteraturens första episka verk är också Människans födelse. För första gången beskrivs alla, såväl fiende som vän, som lika mänskliga.

Den franska filosofen Simone Weil skrev i början av fyrtiotalet, ett par år innan hon avled, en av de mest tankeväckande analyserna av Iliaden. För henne handlade den nästan tretusen år gamla texten om utsatthet, om människans sårbarhet. Krigarna på Trojas blodiga fält må framstå som starka och osårbara individer, men de är i själva verket lika dödliga och sköra som alla andra. Inte ens de mäktiga undkommer i krigets Troja. Nej, för Simone Weil är makt inget skydd mot livets generella villkor. Snarare gäller det motsatta. Makten riskerar att förvrida huvudet på den mäktige, göra henne omnipotent, lura henne att tro att hon är onåbar – att livets villkor inte gäller henne. Med högburet huvud springer den mäktige mot sin egen undergång.

Sorgen är allmänmänsklig, det lär oss Iliaden och Theodor Kallifatides. Utsattheten binder oss samman, den är en stor demokrat, den gör ingen skillnad, varken på svart eller vit, fattig eller rik, stark eller svag, svensk eller utländsk. Inför det smärtsamma är vi alla lika. ”Sorgen har inget hemland och inga gränser.”

LÄS MER: Bygg ett museum för särlingskonst

Frågan är om det finns någon viktigare insikt än just denna?

Ska vi klara alla de utmaningar som ligger framför oss – från klimatet till migrationen – måste vi lära oss att se allt det som förenar oss som människor. Alternativet är en blodig tribalism, ett stamtänkande, ett Vi mot Dom.

Den som trots allt tvivlar bör genast läsa Theodor Kallifatides.