Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ursula Scavenius. Bild: Tobias Scavenius
Ursula Scavenius. Bild: Tobias Scavenius

På gränsen till domedagen

Ingrid Bosseldal uppskattar Ursula Scavenius prosa där jorden ruttnat och månen fött ett barn.

ROMAN

Ursula Scavenius

Fjädrar

Översättning Henrik Petersen

Modernista

Allt är på väg att gå under i danska Ursula Scavenius rosade debutbok Fjädrar. Människor och andra djur möts i en sorts transformationer. Många av de hot vår samtid lever med men inte riktigt orkar ta in: havshöjningen, uppvärmningen, plasterna, gifterna har redan hänt. I en av bokens tre berättelser föder månen en liten babymåne och fysiken kortsluts. Jorden är på upphällningen och på den vattensjuka, människotomma, ruttnande plats där berättelsen pågår föds ett litet fossilfoster. Lille Anker, döper mamman babyn, efter store Anker som också klafsar fram i denna sumpvärld och suckar och frågar sig vad det hjälpte att forskarna forskade om månfödslar när de ändå inget kunde göra när det väl hade hänt och alla tyngdlagar så som vi känner dem satts ur spel och det börjar falla döda måsar från himlen. Han tror inte på barnet (blodklumpen som han gömmer under lite halm). Det gör mamman, Sabina, hon kan inte annat och ammar det med värkande bröst.

Utan natur ingen kultur, skulle man nog kunna sammanfatta saken. Eller, utan den natur som vår kultur beror av, hamnar vi i apokalypsen. På ett respektingivande sätt löser Scavenius upp dikotomierna och visar hur beroende de är av varandra. Fjun växer ut på ett annat litet barns nackkotor, långsamt förvandlas han till fågel i människoskepnad. En vinge fladdrar mellan benen på en död hustru och i Sofia, Bulgarien, tar snart hundarna över gatorna. Huvudpersonen, jag-berättaren Alexander Kirilov gör vad motstånd han kan: ”Vi är själva stora hundar”, tänker han, åtminstone undantaget Lucia, ”som är en varg”.

Det fantastiska i Scavenius berättelser tar gestalt i en ofta grå, tragisk och liksom misärstinkande vardag. Prosan är suggestiv och ändå saklig, nästan nykter. Miljöerna bär orden. Baksidestexten talar om de tre historierna som ”tablåer”. Det låter allt för statiskt i detta flöde.

Fjädrar är ett imponerande förstlingsverk, en text som drar fram vår oro och doppar den i en riktigt rutten, sunkig kollaps.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.