Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

På din mask ska jag känna dig

I sin bok Karen Blixen - en oavslutad självuppgörelse beskriver Ole Wivel de två konflikter som var Blixens konstnärliga bränsle: motsättningen mellan moderns solitt borgerliga familj och faderns mer äventyrliga, mellan lusten att leva i världen och tvånget att ta sin tillflykt till litteraturen. När Blixens afrikanska äventyr var slut, kaffefarmen sålts och hon tvingats återvända till Danmark innebar det att hennes verkliga liv upphörde. Från och med då utspelade sig allt i hennes berättelser.
I dagarna är det etthundratjugo år sedan Karen Blixen föddes. Det är ingenting att fira men möjligtvis ett skäl att fundera på om hennes författarskap har något att erbjuda utöver det rent narkotiska - att låta sig berusas av en virtuos berättarkonst. Sedan tonårens svindel lagt sig har jag funnit henne olidlig, en krampaktig livslögn maskerad med grandiosa gester och vackra ord. Fara, ära, öde, mod - allt kopplat till det aristokratiska ideal som hon med så stor förtjusning gjorde till sitt.

Att läsa om hennes berättelser tjugo år senare är en blandad upplevelse, men med Wivels bok i bakfickan sker någon sorts fördjupning. Jag ser lögnerna ännu tydligare, men i stället för att bara beröras illa rörs jag av dem, att hon ljög så modigt om sitt liv och med en sådan viljekraft. Vad vet man som tonåring om behovet att försöka utvinna mening ur nederlag? Det var det Blixen gjorde, och det förtjänar respekt även när man ser hur löst masken sitter. På din mask ska jag känna dig, som hon själv sa.
I en tv-intervju jag såg för några år sedan berättade Thorkild Björnvig om sin vänskap med Karen Blixen, den berömda pakt som blev så förödande för dem båda. Jag vill minnas att han där framför allt betonade hennes betydelse som samtalspartner och hennes rent mänskliga klokhet.

Och kanske var hon klok. Men den klokheten är i berättelserna filtrerad genom så många lager av koketteri, snobbism och tillkämpad heroism att den är svår att upptäcka för en nutida läsare. Bara här och där finns sprickor, och nu är det de som intresserar mig. I dem skymtar sorgen över förspillda livsmöjligheter och kanske också insikten att en mask till sist inte räcker, hur flott den än är. I den avslutande berättelsen i Blixens sist publicerade bok, Ödets lekar, förvandlas en ung kvinna under ett fyra minuter långt möte med en fredlös man från lycklig herrgårdsfru till bärare av all världens sorger, hon vigs så att säga samman med lidandet. Till sist var det inte nog att hävda att livets yttersta mening är att acceptera den roll man fått sig tilldelad, hög som låg, och att spela den med bravur. Lidandet är inte en roll på en scen. Och där slutar också Blixens författarskap.
Själv ser jag hennes konflikt snarare som stående mellan tvånget att acceptera verkligheten och behovet av att försköna den. Det är det ofullbordade i självuppgörelsen som gör henne intressant.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.