Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

På det sluttande planet

Bok: En institutionaliserad man uppmanas av sin läkare att skriva. Resultatet blir en helvetisk resa utan fasta hållpunkter.
Vad är det egentligen som gör boken Slänt, av norrmannen Carl Frode Tiller, så drabbande? Till en början ser det ut som en helt konventionell berättelse om en man som på grund av sin alkoholism och klasstillhörighet befinner sig på ett sluttande plan; han super och beter sig illa på jobbet, mot sin fru och sina två barn. Det handlar om en familjeförsörjare i kris. Den äldste sonen studerar vid universitetet och har ingen som helst förståelse för föräldrarnas liv - medan fadern i sonen ser en parasitär varelse som är arbetsoförmögen och fräck när han öppnar käften. Vad är det för mening med att sortera virke tolv timmar om dagen, när lönen går åt till att finansiera den vuxne sonens ändlösa sommarlov?

Men så skiftar perspektivet. Den yngste sonen - den som fadern fortfarande sätter sitt hopp till - berättar från ett efteråt. Han sitter på en institution och har av sin läkare uppmuntrats att skriva. Modern är sedan länge död, fadern har nyss supit ihjäl sig. Och medan insekterna kravlar under huden gör han sitt bästa för att uttömma sitt livs historia i ett enda långt andetag. Raseriet som varit så påtagligt redan i den inledande delen ges fullt tillträde, liksom ångesten, sorgen och förtvivlan. En helvetisk skildring från ett liv ägnat att tillfredsställa andras förväntningar, fyllt av förnedring och skuldkänslor. Och inte en enda gång känns prosan det minsta sökt eller överdriven.

Tiller ger en inblick i en hårt ansatt människas tanke- och minnesvärld. Och den subjektiva realismens bildskapande förmåga är bidragande orsak till de tragiska händelserna som staplas på varandra, liksom enda flyktväg i allt elände.
Genom den mycket detaljerade prosan förmedlas avståndet mellan människor, liksom skammen över att vara den man är och oförmågan att nå utöver sig själv. Och det görs med en centrifugalkraft som suger läsaren med sig in i en värld som snurrar allt fortare, och samtidigt avslöjar huvudpersonens sjukliga tillstånd. För djävulen ligger i associationerna, som allt för lätt anmäler sig när livet blir för tungt. Under en första simtur utan simdynor, då det mörka djupet suger honom nedåt, fokuserar han på bassängens legoliknande kakel. I meningen därpå har verkligheten transformerats, vi befinner oss i ett vardagsrum, legobitarna ligger utströdda på golvet. Far och son leker för en gångs skull tillsammans, och fadern håller sig nykter. På det viset fortskrider berättelsen; i ett pågående här och nu som växlar mellan tidig barndom, pubertet och förvirrad vuxentillvaro. Och på grund av den trasiga kronologin blir också frågan om orsak och verkan så mycket mer komplicerad.
Men i all denna samtidighet finns det trots allt scener som berättaren återkommer till: brännpunkter i en värld av brännpunkter. Till dessa hör den eftermiddag då pojken smyger sig ut i skogen för att spionera på sin far. Fadern avverkar skog som om livet stod på spel, men vilar sig då och då för att dricka stora klunkar ur spritflaskan. Pojken ligger alldeles stilla under ett buskage, rädd för faderns bestraffning. Han vill hosta, men hindrar sig genom att slicka vatten från en gren eller svälja hårt. Den luttrade alkoholisthustrun dyker upp vid skogens utkant för att ropa maken till sig, på kvällen ska det hållas femtioårskalas, men på grund av fyllan sitter mannen på en stubbe och stirrar ut i lösa luften som om världen inte existerade. Och när modern börjar den mödosamma vandringen uppför slänten är det bara pojken som förstår hur tungt hon har det. Han vill ropa till henne, men kan inte av rädsla för fadern.
Först efter att den överviktiga kvinnan har dött av hjärtsvikt vaknar fadern till liv. Förtvivlad sågar han sig i benet med motorsågen för att alla ska tro att hon avlidit på grund av chocken att se sin man skadad. Medan pojken å sin sida tar på sig skulden för allting. Han kunde ju ha räddat henne. Han kunde ha sprungit ned till slänten och hjälpt henne upp på fötter ...
Det är på inga vis en försonande bok Tiller har skrivit. Och mer än en gång gör den mycket ont att läsa. Det ljus som trots allt finns härrör från författarens suveräna inlevelse och gestaltningsförmåga. Det är bokstavligt talat en lysande roman.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.