Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

På Bildmuseet ställs besökarna ut

Vilka är egentligen museibesökarna? Den frågan har länge intresserat den italienske konstnären Francesco Jodice. Förra året porträtterade han besökare på Pradomuseet i Madrid. Nu har turen kommit till Bildmuseet i Umeå.

-Konstmuseer har funnits i hundratals år, men i deras samlingar finns aldrig några spår av besökarnas närvaro. Var finns de i konsthistorien?, säger Francesco Jodice.

Det är tredje gången Jodice är i Umeå. Första gången var i maj när Bildmuseet precis invigt den nya byggnaden vid älven. Under några dagar filmade han sammanlagt 300 av museets besökare, som nu ska ställas ut både inne i museet och, när mörkret faller på, som videoprojektioner ut genom dess fönster.

Homogent

Liksom flera andra av Jodices verk är "Spectaculum spectatoris" ett pågående projekt. Han beskriver det som ett arkiv över dagens museibesökare som han vill ska mynna ut i en stor utställning där skillnader och likheter mellan museibesökare i olika länder skildras. Efter Bildmuseet är det besökarna av Melbourne museum som ska porträtteras. Jämfört med de på Pradomuseet upplever han Bildmuseets besökare som en mer homogen grupp, starkare rotad till platsen.

-Umeå ligger långt norrut och för mig är människorna i de här 300 filmerna som en enda stor familj. Inte bara för att de i mina ögon ser likadana ut allihop, utan också för det kulturella. Jag ser ingen större skillnad vad gäller samhällsklass, kulturell bakgrund eller ens vad gäller klädseln, åtminstone inte ur mitt Medelhavsperspektiv.

Stort intresse

När Jodice provfilmade inför projektet märkte han att ju längre han filmade desto bättre blev resultatet.

-Om du ber en person stå stilla framför en kamera i tre minuter utan att göra någonting så blir "att inte göra någonting" ohanterbart. Personen känner sig iakttagen och börjar kanske fundera på hur den ser ut. Vi använder bara den sista minuten för det är då de blir nervösa och på ett sätt mer levande.

De flesta som porträtterades på Pradomuseet var turister och kommer till skillnad från Bildmuseets besökare förmodligen aldrig att se konstverket där de själva ställs ut. Intresset bland Umeåborna är stort. Många har hört av sig till museet och undrat när de ska ställas ut.

-Museet är på något sätt ganska stort i förhållande till staden som är väldigt liten. Jag har fått intrycket av att samhället har börjat anamma museet som ett landmärke för staden. Jag tror att det här är ett sätt att få invånarna att känna att den nya byggnaden tillhör dem.