Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

På 70-talet var klimathotet science fiction

Åldringar som blir mat åt fattiga, astronauter som flyr världen och robotar som räddar naturen. I tredje delen av GP Kulturs serie om 1900-talets science fiction skriver Hynek Pallas om tre oförtjänt bortglömda filmer från 70-talet.

Serie: Science fiction under fem decennier

Hur speglar science fiction-filmen sin samtid? GP Kulturs Hynek Pallas följer den populära genren genom fem decennier, från rymdraketer och jättekvinnor, till cyberhjärnor och genmanipulation.

1975 började den polske regissören Andrzej Żuławski arbeta på en av historiens märkligare science fiction-filmer. Inspelningen av ”On the silver globe” rörde sig från Kaukasus berg ner i Krakows saltgruvor för att skildra hur en grupp astronauter i framtiden flyr världen. Tills Polens kulturminister 1977 satte stopp och beordrade att negativen skulle brännas. Kommunistregimen hade hoppats på internationell marknadsföring genom att låta en känd regissör filma, men även de hade sina gränser.

När den bittre Żuławski lämnade Polen smugglade han ut en räddad kopia av filmen. Nästan tio år senare, strax före murens fall, skulle den tre timmar långa ”On the silver globe” få premiär i Cannes. Och visa hur olika, fast ändå inte, som det östeuropeiska 1970-talets samhällsnojor kunde vara från dem som populärkulturen behandlade i väst.

När fiktionen föreställer sig framtiden är det nämligen ett bra lackmustest på samtidsfrågor. ”On the silver globe” var inget undantag. Förlagan var en romantrilogi från tidigt nittonhundratal där förtrycket man flyr ifrån, som återskapas när rymdfararna bygger en ny civilisation, var en allegori över katolskt prästerskap. Den polske kulturministern var inte dummare än att han såg hur Żuławski omvandlade detta till kritik av landets kommunistiska herrar. Av hur sådan maktideologi oundvikligen ledde till förtryck och våld.

Maktkritisk populärkultur i USA

Det är tveksamt om paranoian var värre i 1970-talets USA än i Warszawa. Men den fick komma till ytan. Inget Hollywood-decennium har producerat så mycket maktkritisk populärkultur för så stora pengar. 1960-talets politikermord gödde misstanken om maktens osynliga hand - FBI hade också order att odla paranoian hos vänstergrupper – och Watergate-skandalen 1972 fastslog att eliten ljög som den ville. Konspirationstankarna sammanstrålande i filmer som Alan J. Pakulas thriller ”The Parallax view” (1974).

Populärkulturen speglade efterkrigstidens första besuttna generation. Där samhället men också storföretagen berikade sig på naturens resurser. Med Richard Nixons lönestopp 1971 och oljekrisen 1973 kom en existentiell oro för levnadskostnader. Det skulle tillsammans med de ideologiska ingredienserna från 1960-talets motkultur synas i decenniets framtidsvisioner. I film på film är regeringar utbytta mot jätteföretag eller intill korruption upplösa av dem. Människan är sin egen största fiende.

Dystopier är antingen vaga om när de utspelar sig – framtidsvarningen ska inte förankras – eller ytterst precisa. Att regissören Richard Fleischers ekologiska mardrömsthriller ”Soylent green” från 1973 angav årtalet när den utspelar sig redan på affischen (den svenska översättaren la dessutom till ”USA år 2022” i titeln) hindrade inte att den snart sågs som en klarsynt och tidlös kultfilm.

Efter inledningens fotomontage, där en växande bilflotta låter oss förstå hur människans energi- och oljehunger ledde till att naturen torkade ut och oceanerna dog, möter vi en överbefolkad värld med ständig värmebölja. 40 miljoner personer lever i New York. Födan består av proteinbrickor från företaget Soylent. I likhet med annan sjuttiotalsfilm är framtiden rent visuellt bara en dyrare variant av samma inredningsdesign som var på modet. Rika lever i lägenheter med snabb plast och polerad metall – och tillhörande konkubin (som kallas för ”möbel”). De spelar tv-spel av Space Invaders-snitt (filmens mest åldrade ingrediens). De kan äta riktigt kött i utbyte mot att de är med på den sinistra konspiration som filmens hjälte (Charlton Heston) avslöjar: att åldringar får dödshjälp varpå kropparna omvandlas till mat åt de fattiga. Till ”Soylent green”.

Filmen dömdes ut som hjärndöd och pompös

Kritikerna lät sig inte övertygas. Vilket också säger något om hur man ser på sin framtid. Hur svårt det kan vara att föreställa sig att kamper man tror är vunna ska försvinna. Idag är insikterna (och på sina håll acceptansen) för vad klimatförändringar ska ställa till med sådana att få tror att enbart demokrati kan utgöra skyddsvall mot konsekvenserna. Men 1973 kallade The New Yorker ”Soylent Green” för en hjärndöd, pompös profetia: ”Var är demokratin? Var är kvinnans frigörelse? Var är de fattiga som skulle revoltera?”.

Kanske för att klimatfrågan blev allvar i allmänhetens medvetande först 1988, när NASAs chefer vittnade om global uppvärmning i amerikanska senaten. Men i motkulturen var insikterna redan etablerade. Faktum är att ”växthuseffekt” bokstavligen var temat för en ekologisk sci-fi-film som ville kapitalisera på samma hippiegeneration som hade gjort ”Easy rider” till en sådan framgång 1969. Douglas Trumballs förbisedda ”Silent running” (”Den tysta flykten”) kom redan 1972 men har levt i skuggan av klassiker som Stanley Kubricks ”År 2001 – ett rymdäventyr” (1968).

Inte för att ”Silent running” skulle vara mindre visuellt intagande (Trumball stod för specialeffekterna i båda filmerna, liksom senare i ”Blade runner”). Den inleds med en närbild på flora och fauna; på våta löv och gulliga kaniner. Men en utzoomning avslöjar att skogarna befinner sig i gigantiska kupoler som glider fram genom rymden på ett jätteskepp. Bruce Dern spelar trädgårdsmästaren som har beordrats att hålla liv i naturen så att den en dag kan återplanteras på den ödelagda jorden. När företaget som styr rymdflottan istället bestämmer sig för att spränga kupolerna revolterar han.

”Silent running” laborerar med moraliska aspekter av militant aktion för naturens överlevnad och teknikens möjliga frälsarroll – frågor som ligger nära 2020-talets diskussioner. Dern blir en eko-krigare som ställs inför dilemmat att skogens räddning kommer kosta enskilda människoliv. I en utveckling som ligger närmare Elon Musks robotfantasier än hur man på 1970-talet – efter den ondsinte skeppsdatorn HAL i ”2001” – såg på artificiell intelligens så är det robotarna som räddar plantorna och djuren. När världens ekosystem, lösgjorda från mänsklighetens ok, glider genom rymden till tonerna av Joan Baez natursång ”Rejoice in the sun” landar ”Silent running” i dagens posthumanistiska filosofier.

Kanske är det också därför som ”Silent running” förmedlar en på samma gång öm som skrämmande radikalism. Där övriga sjuttiotalsdystopier framställer mänskligheten som offer för sina konspirationer, sin paranoia och makthunger – från kannibalismen i ”Soylent green” till utopin i ”On the silver globe” – så kan naturen här bli fri först utan oss.

Läs del ett och del två i serien:

LÄS MER: Filmerna om framtiden dolde den mörka historien

LÄS MER: Afrofuturismen riktade blicken mot rymden

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.