Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ina Lundström: På äldreboendet är alla lika under julfirandet

GP:s Ina Lundström fulgråter och tårarna faller mot pyntade ägghalvor och ett ljusgult linoleumgolv

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I jultid gäller det att hålla reda på uträkningarna. Hur dyr klapp fick du av faster i fjol? Känner du grannungen tillräckligt väl för att förväntas köpa en present? Hur länge orkar du bjuda över din dementa kusin? Vi människor är egoister, även när vi bjuder och ger bort i december.

Snälla får mer, elaka får mindre. Farbröder som luktar konstigt får stanna hemma men den där mostern som alla älskar får komma. Men det finns ett ställe, eller snarare några tusen ställen i Sverige, där julen är ovillkorad. Landets äldreboende.

Eftersom en nära släkting bor på ett av dom får jag ynnesten att uppleva det varje julafton. Och i stunden då jag sitter där med henne i en kommunal soffa på ett ljusgult linoleumgolv medan personal i tomteluva eller glitter i håret dukar fint inför kvällen, är det alltid så drabbande vackert att jag gråter. Inte en värdig fintår som rullar ner för kinden utan en hulkande fulgråt inklusive snorande och extra allt som forsar fram okontrollerat över hur fin julen kan vara på ett ålderdomshem. Där alla får jul – oavsett om de har förtjänat det eller inte.

I vår individualistiska och prestationsfixerade samtid är vi naturligtvis extra generösa mot de som vi ömmar för. Vi swishar gärna ett julbidrag till den ensamstående mamma som på bästa sätt i en facebookpost förklarar sin desperata situation. Vi skänker välvilligt till organisationer vars värderingar sammanfaller med våra politiska åsikter.

Vi vill veta vad den som befinner sig på botten själv gjort för att hamna där innan vi sträcker oss efter plånboken. Som enskilda kan vi aldrig bli helt fria från idén om att snälla barn ska ha fler klappar än dumma. Allt detta är djupt mänskligt – men också det som gör välgörenhet så nyckfullt. Och välfärd så satans vackert.

För oavsett hur trevlig och rar eller elak och trist du är så hamnar du på äldreboendet till slut. Och varje jul får jag och många besökare med mig se det. En pigg pensionärstant med rosiga kinder som badar i besök. En oerhört otrevlig surgubbe som blir utan. En ensam kvinna som ringer sina släktingar och med spelad förståelse men uppenbar besvikelse mottar beskedet att barnen inte kommer förbi i år.

Jag har ingen aning om vad hon har gjort tidigare i sitt liv. Kanske har hon varit en fruktansvärd människa som plågade sina barn så mycket hon bara kunde när hon var pigg nog att orka. Eller så är hennes barn kallhjärtade egoister som tycker det är viktigare att Instagramma sina egna fulländade jular än att lägga några minuter på en sväng förbi. Det är sånt man kan fundera på, så länge man inte jobbar julafton inom välfärdssektorn.

För på landets äldreboenden dukas det strax lika fint åt alla. En ägghalva garnerad med både persilja och dill oavsett tidigare synder. Endast där pryds de älskvärdas och de outhärdligas vardag med samma skattefinansierade guldkant. Den julstämningen får alla andra att stå sig slätt i jämförelse.