Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Hynek Pallas: Oväntade följden av Netflix monopoljakt – dramarevolution

"Squid game” – sydkoreansk kritik av kapitalismen – har blivit pandemins stora globala succé. Den följs av saudiska och jordanska serier som utmanar teokratier och bidrar till slöjdebatt. Hynek Pallas skriver om hur just du kan bidra med samhällsförändring genom fjärrkontrollen.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Efter 35 års förbud öppnade den första biografen i Saudiarabien 2018. Premiärfilmen blev ”Black panther”. Skräddarsytt alltså för internationella rubriker om vilken fet grej det var för den fria kulturen.

Men i jämförelse med något som utan fanfar hade skett två år tidigare var detta mer symbolik än händelser med potential att ändra samhället på djupet. 2016 lanserades nämligen Netflix i Nordafrika och Mellanöstern – även i det hårt hållna kungadömet.

Häromveckan åt jag middag med en av världens nu största tv-skapare. Han var på besök i Stockholm och kring bordet satt namnkunniga ur det svenska tv-dramats sfär. Vi diskuterade hur få som hade trott att ”Squid game” – sydkoreansk kapitalistkritik! – skulle bli postpandemins stora framgångsserie. Att många snarare satsat på eskapism.

Andra beklagade sig över all ”algoritmskit”. Alltså att konkurrensen mellan strömningstjänsterna som vill vinna våra plånböcker gör att dessa urskillningslöst beställer överflöd av ”innehåll” (mellanchefsord för kultur).

LÄS MER: Spotify har förstört min musiksmak

LÄS MER: Recension: ”Squid game” – Netflix

Som kritiker kunde jag bara instämma. Om man vill hitta pärlorna i lavinen, bortom serier som har marknadsföringsbudget motsvarande ett mellanstort lands BNP, kräver det hårt arbete. Särskilt, vilket den internationelle tv-mannen satte fingret på, eftersom det intressanta inte är serier med globala ambitioner utan dramer som gräver i det lokala. I samtal med manusförfattare som säger ”det här kan fungera i USA” svarar han: ”Kolla hellre vad som flyger hemma hos dig”. Själv var han uppslukad av den turkiska serien ”Ethos”.

Det krävdes globala strömningstjänster för att bryta språkbarriärer som filmvärlden slitit sitt hår över.

Vi kan kalla det för Netflix-paradoxen. Det krävdes globala strömningstjänster för att bryta språkbarriärer som filmvärlden slitit sitt hår över. Det har aldrig varit lika lätt för svenskt drama att bli sett i Argentina – aldrig lika lätt att se det universella hos den andre. Paradoxen? Den gnagande känslan att tjänsternas mål är att behöva producera mindre ”innehåll”. Klura ut formeln som gör fiktionen så meningslöst strömlinjeformad att den sväljs lika lätt i New York som i Strömstad och Riyadh. Tänk ”Black panther”.

Men fem år efter det att Netflix lanserades i MENA-regionen pågår än så länge något annat. Saudisk tv-produktion har exploderat. Den animerade serien ”Masameer county” satiriserar landets utveckling. I kortfilmsantologin ”Six windows in the desert” finns David Lynch-surrealistiska ”The tat” som är en utmaning mot teokratier och ”Wasati” som tar sig an en verklig händelse där extremister attackerade en teaterpjäs.

2019 blev jordanska ”Jinn” arabvärldens första egenproducerade Netflix-serie. En ur svenskt perspektiv oskyldig tonårspuss ledde till censurkrav. Svaret? Att vrida upp temperaturen. I takt med ökat antal strömningsprenumeranter beställs nu inte bara fler serier, utan mer vågade.

Regissören Tima Shomali, arabvärldens Tina Fey, står för snackisen ”AlRawabi school for girls”. ”Mean girls”-tematiken om hämnd på skolgårdsmobbare är global. Ramen av hedersvåld och slöjdebatt är det inte. Det jordanska etablissemanget har skrikit sig hesa om ”moralisk västdekadens” sedan premiären i augusti.

Visst finns anledning att kritisera en strömningsindustri som tycks fast besluten att starta om saligt begravna serier, senast ”Dexter”. Risken för en framtid där all fiktion som görs ingår i Disneys universum är överhängande.

Men för tillfället erbjuder samma tjänster sin egen moteld i form av ett enormt kulturellt smörgåsbord. Vill du välja bort monopolisering av konsten och bakåtsträvande despoter – då röstar du med fjärrkontrollen.

Läs fler kulturkrönikor av Hynek Pallas:

LÄS MER: Kultur kan inte bojkottas som en matvara

LÄS MER: Tv-kritiken måste bli vassare än såhär

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.