Sanjin Pejkovic: ”Ostalgin” i Östeuropa är alltid ambivalent

Nostalgi är lika kommersiellt gångbart i Östeuropa som i Västeuropa. Där har det fått namnet ”ostalgi” och kan ses både i Putins retorik och i filmkonsten. Filmvetaren Sanjin Pejkovic skriver om vad denna eviga längtan tillbaka säger om vår samtid.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

Att ”Top Gun 2” hade premiär i slutet på maj har få filmintresserade missat. Filmnostalgi är som vi vet en lukrativ och världsomspännande industri som publiken älskat att vältras i under 1900- och 2000-talen.

Nostalgi kan lätt kommodifieras och förvandlas till en konsumtionsvara bland många andra. Produkter blir vid vissa tillfällen förvandlade till symboler, vilket i sig kan innebära att de bär på och/eller uttrycker en viss ideologisk laddning. Det är inte enbart en maträtt man köper, det är inte bara en kärlekslåt i mängden.

Populärkultur är särskilt tacksam för nostalgiuttryck. Även de som inte har upplevt ett särskilt decennium, säg det turbulenta 1960-talet, kan med hjälp av populärkulturella uttryck och intryck känna en viss förkärlek till decenniet och föreställa sig en nostalgisk längtan till en oupplevd tidsperiod.

ANNONS

Nostalgi – hemlängtan på grekiska – är en tidslig och rumslig operation. Man reser tillbaka i tiden för att återskapa en plats. Nostalgi kan också användas som ett mycket kraftfullt retoriskt verktyg och är väldigt sällan – om någonsin – oskyldig melankolisk längtan. Den placerar individen och kollektivet i olika sociokulturella sammanhang beroende på vem det är som minns och på vilket sätt det förflutna träder fram i samtiden. Människor längtar av olika anledningar. Nostalgi kan vara privat eller allmän och är selektiv, vilket gör att den även lämpar sig som en grund för olika dialoger mellan individer och omgivande kollektiv.

Sociologen Fred Davis gör en ideologisk distinktion mellan kollektiv och privat nostalgi, där kollektiv nostalgi refererar till symboliska föremål som är välkända och av allmänt uppskattad karaktär. Det kan handla om flaggor eller andra symboler som under lämpliga förhållanden kan utlösa en våg av kollektiv nostalgisk känsla. Som en kontrast är den privata nostalgin inriktad på anspelningar från det förflutna som tenderar att vara mer idiosynkratiska, individualiserade och partikulära.

Nostalgi är som sagt inte något som förekommer i enstaka kulturer, den bygger på föreställningar om en lyckligare tid som aldrig existerat men som idealiseras av olika anledningar. Det kan lika gärna handla om reaktionära som revolutionära inläsningar av samtidspolitiska skeenden som leder till nostalgiska narrativ. Människor kan på grund av samtidsmissnöjet längta även till diktatoriska tider.

ANNONS

Ostalgi blev efter ett tag en inkorporerad del av den tyska turistindustrin och blev en kommodifierad del av i stort sett alla postkommunistiska länders nöjesproduktioner

Sedan millenniets början har många skrivit om kopplingar mellan Putins nationalistiska ideologi och drömmar om ett pånyttfött imperialistiskt Sovjetunionen. Här har föreställningar om det kommunistiska förflutna ”avideologiserats” till förmån för en nationalistisk tillbakablick på landets storhet. I en mängd filmer gjorda på 00-talet revideras således narrativ om andra världskriget så att det ideologiskt skulle passa det nya Kreml.

Ostalgi blev ett begrepp som skulle beteckna en nostalgisk känsla och en viss fascination för det östeuropeiska förflutna. Mest slagkraftigt blev fenomenet i Tyskland med filmer som ”Sonnenallee”, ”Goodbye Lenin” och ”Kleinruppin forever”. Ostalgi blev efter ett tag en inkorporerad del av den tyska turistindustrin och blev en kommodifierad del av i stort sett alla postkommunistiska länders nöjesproduktioner.

Fenomenet kan ses som en del i en bredare våg av postsocialistiskt kopplade diskurser. Den absolut viktigaste skillnaden mellan västerländsk och postsocialistisk nostalgi är radikala samhällsförändringar – politiska, ekonomiska, kulturella – som tydliga resultat av systemupplösningar i postsocialistiska länder. Nostalgi som begrepp förändras inte men innebörden ändras kraftigt beroende på nostalgins orsaker. Att längta tillbaka till ungdomsdagar är inte lika ideologiskt laddat i väst som i öst.

I dag kan generellt sett två huvudsakliga diskurser urskiljas när man analyserar representationer av Östeuropa i filmer efter 1989: nostalgisk och/eller totalitär. Tiden som (re)presenteras ses antingen genom en nostalgisk, längtande lins eller som en fruktansvärd, förtryckande period. Men dessa två paradigm ansluter till varandra och är oskiljaktiga på vissa sätt.

ANNONS

Detta är mest synligt i de breda, populära dokumentärerna om popkultur under kommunisttiden, som ”Cinema Komunisto”, ”ElektroMoskva”, ”Happy Child, Disco and Atomic War” och även ”Cold Waves”. Dessa filmer, liksom ”Chuck Norris vs Communism”, är nostalgiska, inte nödvändigtvis för den gamla goda tiden, utan för vissa föreställningar om det förflutna. De utgör nästan en transnationell genre i sig, som uttrycker en ytlighet som kan locka både österländsk och västerländsk publik, och antyder att föreställningar om frihet alltid är kopplade till västerländsk populärkultur.

Människor som pekar på socialismens positiva sidor eller tittar på samtiden genom en jämförande prisma av sina ”tidigare” liv är dock oftast medvetna om socialismens nackdelar.

Dock finns det undantag. Senast i raden av intressanta skildringar av ostalgiska stämningar är ”Nicolae” av Mihai Grecu där Rumäniens före detta diktator Nicolae Ceaușescu dyker upp som ett hologram i en liten by. Vad som händer fångas i en hybriddokumentär som observerar effekterna av detta ovanliga möte på de inblandade människorna, av vilka många upplevde Ceaușescus styre. Reaktionerna det genererar avslöjar en hel del om hur folket i byn Rahau – där Grecu växte upp – ser på aktuell politik och hur de förhåller sig till demokrati i allmänhet. Filmen är en oroande reflektion över de möjliga effekterna av tekniken som redan används för politiska syften och propaganda, men som vi säkert bara kommer att se mer av under de kommande åren.

ANNONS

Filmen påminner något om den serbiske dokumentärfilmarens Želimir Žilniks storartade film, ”Tito for the second time among the serbs” från 1993. Žilnik gjorde ett annorlunda dokumentärporträtt av Tito genom att återuppliva honom. I filmen återvänder Tito till Belgrad under 1990-talet. Den döde presidenten kommer ut ur sitt palats och ber chauffören köra honom runt i Belgrad så att han kan prata med och lyssna på vanliga människor. Tito spelas av en känd komiker och han möter olika reaktioner beroende på var i staden han befinner sig. Vissa är nostalgiska och ber honom komma tillbaka så att situationen kan bli bra igen, medan andra anklagar honom för det elände som inträffat efter hans död. De medverkande är medvetna om att det handlar om en föreställning och att Tito är en skådespelare. Samtidigt verkar många förväxla verklighet och fiktion. De pratar ibland med komikern som om han vore den riktige Tito.

Ordet ostalgi, eller i det forna Jugoslaviens fall: jugonostalgi, innehåller inte bara positiva konnotationer kring det förflutna, utan kan även tjäna som en allmän kritik av de livsvillkor under vilka människor lever i dag. Till synes verkar det se ut som att ostalgiker enbart ser det positiva i det förflutna och glömmer allt som var dåligt – demokratibrist, begränsad press- och yttrandefrihet, personlighetskult bland annat.

ANNONS

Människor som pekar på socialismens positiva sidor eller tittar på samtiden genom en jämförande prisma av sina ”tidigare” liv är dock oftast medvetna om socialismens nackdelar. Eskapism blir snarare till en nödvändighet för att kunna hantera vardagen.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Sanningssökarna bör leta sig vidare från dokumentärgenren

LÄS MER:Film hjälper oss att förstå kriget

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS