Tallrikarna byttes igen. Räkskalen och de tomma portvinsbuteljerna fördes ut till köket, där tjänstefolket stod i startgroparna för det årliga fondkokandet, det som skulle ligga till grund för nyårsfestligheterna om en vecka. På silverfat bars nu huvudrätten in av de för kvällen städslade och ekiperade servitörerna: griljerad skinka utan rumpa tronade i silkeslen rödvinssky, grönkålen ångade i terriner och de vegetariska mandelbollarna spred en sötaktig doft i salongen. Till detta serverades en krämig potatisgratäng, karamelliserad brysselkål och schalottenlöksås. Mjölk eller julmust fyllde glasen vid barnbordet medan de vuxna själva fick plocka flaskor med konstfullt utformade etiketter ur det stora utbudet av öl från mikrobryggerier i Västra Götalandsregionen.
Familjens överhuvud, Johannes Paulus Brobäck, med de för släkten karaktäristiska små öronen, höjde glaset vid huvudänden av honnörsbordet och tog till orda:
”Ärade anförvanter, kära vänner och familj, låt mig utbringa en skål. Ikväll skingrar vi samtidens mörker!”
De församlade kände en lätt oro då han med darrande röst bedyrade sin djupt kända tacksamhet för att familjen hade klarat sig utan större förluster under det gångna året.
”Hör, hör”, utbrast farbror Hannes, släktens lustigkurre, och fördrev därmed den förstämning som alltid infann sig när samtalsämnena rörde sig i verklighetens domäner.
”Kuriöst!”, insköt farbror Lars, vilket fick till och med den annars så allvarstyngde pojken Jonas att skratta så att mjölken sprutade ur de trånga barnnäsgångarna.
Ty tonen var satt, och alla sjönk sakta men säkert in i sina roller. Den årliga föreställningen som under några dagar skulle förskona dem från yttervärldens hemskheter hade inletts.
Härtha Brobäck, född Semmelweiss, känd för sin utmärkta hygien – blickade efter supén ut i förödelsen på torget. Askflagor seglade ner mot de av hettan till oigenkännlighet deformerade spårvagnsspåren, men det angick henne inte. Hon vände bort blicken, klamrade sig istället njutningsfullt fast vid minnet av att som ung kvinna ha suttit på stenarna vid strandbrynet i Marstrand, när sonen Jonas avbröt henne.
”Varför är det ett kors?”, sa han och framvisade innehållet i banankartongen; i den låg en salig blandning av leksaks- och prydnadsföremål som familjen genom åren hade införskaffat på resor i Europa och Nordamerika. Förgyllda julkulor, silverfärgat glitter, stormtrupper med tomtemössor och en Luke Skywalker med törnekrona. Mycket riktigt låg där på botten också ett svart kors smitt i gjutjärn, intrasslat i en grön LED-slinga.
”Mamma har migrän”, sa Härtha Brobäck och förde handryggen till pannan, ”fråga farbror Hannes.”
Pojken såg sig omkring. Gästerna hade spridit ut sig i salongen. Farbror Hannes klinkade gravitetiskt, men oskickligt på flygeln, medan Johannes Paulus drog njutningsfulla bloss på cigarren och snurrade ett whiskyglas i handen. Ett dovt sorl, en varm och behaglig dåsighet hade infunnit sig, trots att luftkonditioneringen gjorde sitt bästa för att driva hettan på flykten.
”Det är nerverna på vänstra sidan, far”, sa farbror Hannes plågat och gned handen mot låret, ”de är för korta”. Fadern skakade missnöjt på huvudet, men iddes inte att ytterligare klandra den son som han för länge sedan hade gett upp hoppet om.
Firmans framtid vilade nu i äldste sonen Lars kapabla händer.
Pojken Jonas fick hjälp av Hannes den kortnervade att bygga upp julscenen i den öppna spisen.
”Korset låter vi ligga”, sa farbror Hannes, ”det hör uppståndelsen till. Men den här får vi inte glömma.”
Ur banankartongen plockades julkrubban fram, en liten senapsgul teveapparat i plast, komplett med antenner och påmålade knappar. Det var en julgransbeklädnad som införskaffats på forna tiders marknader i Lübeck. Bakom rutan knäföll en blåmålad ängel med gyllene vingar framför ett uppsluppet gossebarn, som låg i vad som såg ut som ett brunt löv. På andra sidan krubban blickade en rödmålad ängel ut mot publiken.
”Oss Brobäckare är en frälsare född”, sa farbror Hannes och ställde försiktigt ner teven i eldstaden.
Runtom krubban placerades vita stormtrupper som väktare av det gudomliga. Ewoker och robotar blickade andäktigt upp mot ninjastjärnan som hängde från spiselkransen och familjen skulle just börja sjunga en julpsalm när det plötsligt bankade på ytterdörren.
”Vem i all världen kan det vara?” sa Hannes, djupt nedsänkt i sin roll, men han möttes omedelbart av uppspärrade ögon och pekfingrar som hårt pressades mot läppar.
Det bankade igen, den här gången mer kraftfullt.
”Vad ska vi göra?” viskade Jonas till sin mamma.
”Hysch”, sa Härtha.
”Släck ljusen”, sa Lars.
”Var helt tysta”, sa Johannes Paulus.
De rörde sig inte ur fläcken. Och för varje slag mot ytterdörren försökte de göra sig mindre och andas tystare, för det var omöjligt att avgöra vem knytnävsslagen tillhörde och de ville hålla sig långt från människor de inte kände.
Så satt de där, Brobäckarna, ihopkurade mitt i hetaste vintern, två dagar före frälsarens ankomst, och väntade på befrielsen, den som slutligen infann sig, när de hörde intränglingen röra sig bort från dörren, ner i trapphuset.
För när fotstegen slutligen tonade ut återkom äntligen möjligheten att andas fritt och stort igen.
Den automatiska porten aktiverades på bottenplan och låslamporna tändes i den mörklagda hallen.
Det var – i sanning – ett mirakel.
Mats Kolmisoppi
Ålder: 41 år
Senast utgivna bok: Undantagen, Norstedts (2012).
Så här tänkte jag med texten: Den frågan är knepig att svara på. Dels för att det ju var redaktionen som kastade fram förslaget om ämne, men också för att texten i sig är ett slags svar i egen rätt. Det är svårt att utveckla tanken kring fiktionen, att förklara den – när jag själv har skrivit texten.
Så firar jag jul: Med närmaste familjen på västgötaslätten. Äter quesadillas på julafton.
