Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Samhällsvetenskapliga biblioteket på Vasagatan. Den fantastiska läsesalen är ovanligt gynnsam för kreativt arbete, skriver Magnus Haglund.

Oskrivna böcker och lekfull litteratur

Rummet för lek och förställning, låtsaslitteratur och leksaksarkitektur får texten att utvidgas, skriver Magnus Haglund, som läst två böcker om oskrivna böcker och bibliotek som bara finns i fantasin.



En favoritplats i Göteborg är samhällsvetenskapliga biblioteket, tidigare kurs- och tidningsbiblioteket, på Vasagatan. Den fantastiska läsesalen är ovanligt gynnsam för kreativt arbete. Carl Wilhelmsons gigantiska väggmålning från 1899–1900 hamnar i blickfånget när man tittar upp från böcker och anteckningshäften och får tankarna att vandra, bakåt och framåt i tiden. Det finns en koncentration i detta rum, en tystnad som är allvarlig och prövande. Det beror förstås på alla flitiga studenter som fyller salen. Men här finns också en speciell atmosfär som binder samman nu och då.

Bokhyllorna upptas till största delen av lexikon och ordböcker. Volymerna som en gång stod här, när platsen rymde det ursprungliga stadsbiblioteket, hittas numera i magasin i centralbiblioteket vid Götaplatsen, om de inte sorterats ut. Ändå är det som om böckernas liv fortsatte att prägla rummet med sina textminnen och kombinationer av olika system och klassifikationer, lärdomar och imaginära världar. Här finns ett undflyende tankeliv, skrifter skrivna i luften genom associationerna hos dem som sitter försjunkna vid de tända skrivbordslamporna. Tätheten av drömmerier blandar sig med de demokratiska förhoppningarna i Wilhelmsons målning Allegori över bildningen. 

Med andra ord: en perfekt plats för Kristofer Leandoers essäistiska äventyrsberättelse De försvunna böckernas bibliotek. Leandoer rör sig visserligen i första hand mellan tre platser i Stockholm; Kungliga biblioteket i Humlegården och de båda antikvariaten Rönnells och Hundörat. Men fantasierna kring en serie påhittade författarskap – Aurélien de Kempff, George M Brenelyan, Sol B Johnson, Jon Lundström, Greg Marble Jr, Jenny Frese, Siddharta Gadd – och hur dessa skapar olika parallellspår och sidovägar i de senaste 150 årens experimentella, fantastiska och surrealistiska litteratur, hör ihop med betydelsevävar som också biblioteksbyggnaden i Vasaallén är en del av.  

Man träder in i ett skrivande, ett pågående arbete kring begreppet text. Det rör sig om bokstäver på papper, innanför bokpärmar, men berättandet upplöser också gränslinjerna mellan text och omvärld. Det finns någonting i textmassan som sträcker sig ut i stadens myller och införlivas med ljud och händelser på andra sidan fönstren i läsesalen. 

Den som är bekant med författarskap som HG Wells, HP Lovecraft, JL Borges och JG Ballard kommer att känna igen sig. Är man dessutom bevandrad i den symbolistiska erans olika dekadensfenomen under 1880- och 90-talen, som Kristofer Leandoer tidigare skildrat i den essäistiska antologin Slut från 2014, uppstår en alldeles speciell hemkänsla. Det vill säga: Man går omedelbart bort sig, framförallt i det man känner igen sig i.

Texten drömmer om andra texter och målar upp platser där man kan försvinna, sudda ut sina spår, bli någon annan. Inte minst har Stéphane Mallarmés spekulationer kring den vita textsidan stor betydelse för det kontrafaktiska berättande som Leandoer iscensätter. 

Man kan naturligtvis roa sig med alla gömda citat och mer eller mindre smarta blinkningar åt höger och vänster. Men poängen med Leandoers vidlyftiga berättelse är det rum för lek och förställning, låtsaslitteratur och leksaksarkitektur som får texten att utvidgas. Pekka Särkiniemi på Rönnells börjar i en passage att tala om det hemliga litterära liv som gömmer sig i antikvariatets källare. Den portugisiske köpmannen Oliveira de Figueira – som lurar på Tintin en hel hög med slipsar, sablar, en väckarklocka och en tandborste i Faraos cigarrer – dyker upp med sin försäljarröst mitt under ett förläggarmöte på det stora bokförlaget. 

Texten stiger till väders med hjälp av den flygande paraplydamen Mary Poppins och en okänd, nionde bok om den fantastiska nannyn som hamnar i författarens händer under ett besök på en loppmarknad i Vårby. Leandoer använder sig av Mary Poppinsförfattaren Pamela L Travers intresse för allehanda esoteriska företeelser, och hennes umgänge med Navajoindianer, zenmästare och den armeniske mystikern George Gurdjieff.

Den sistnämndes idéer om människan som en sovande varelse som behöver väckas med hjälp av omöjliga övningar, får betydelse för mötet med denna gömda bok och dess märkliga, destruktiva handlingsmönster. "Det fanns ingen barndom, inga skratt. Det var som om jag varit med om ett vulkanutbrott och allt runtomkring mig täckts av aska. Det fanns absolut inget att hoppas på, allt var fult och litet." Ändå är det precis här som humorn sätter in. Det finns en bekymmerslös snabbhet i Leandoers förflyttningar utmed litteraturens skuggterritorier. 

Komiken förtydligas när Leandoer skriver om en serie imaginära böcker som inte har skrivits.  "Att inte skriva mina böcker har tagit alldeles för stor del av mitt liv, en del som jag nu i efterhand försöker återerövra genom att ägna mig åt andras oskrivna böcker, svikna förhoppningar, fragmenterade liv." En av referenserna som ligger bakom detta resonemang, och dess relation till idén om dubbla negationer, är den franske författaren Marcel Bénabous skönlitterära debut från 1986, Varför jag inte har skrivit några av mina böcker. Den sistnämnda boken är i sin tur ett svar på författarkollegan Raymond Roussels Hur jag skrivit vissa av mina böcker, utgiven strax efter författarens död 1933. 

Hur det ena hänger ihop med det andra förklaras i Magnus Hedlunds underhållande och detaljtäta skrift Livet är en häst, Kring Oulipo och den möjliga litteraturen. Här berättas om de många experiment som ägt rum inom den så kallade Verkstaden för möjlig litteratur (l’Ouvrir de littérature potentielle), en förening som startades av bland andra Raymond Queneau och François Le Lionnais i Paris 1960, och som senare räknat Italo Calvino, Marcel Duchamp, Marcel Bénabou och Harry Mathews till sina medlemmar.

Den mest namnkunnige Oulipoförfattaren är annars fransmannen Georges Perec (1936–1982), och mycket av Hedlunds bok kretsar kring Perecs mångbottnade författarskap och hur han kom arbeta med olika sorters regler och begränsningar. Liksom Raymond Roussel var också Perec starkt influerad av Jules Vernes fantastiska berättelser. Det gäller i hög grad Perecs magnum opus, Livet en bruksanvisning från 1978, en roman om ett hyreshus i Paris och de människor som bor i det. Den är uppbyggd som ett schackbräde, med tio gånger tio rutor i stället för åtta gånger åtta, och man förflyttar sig mellan de olika rutorna som hästen i ett schackspel. 

Vilka regler som legat till grund för Leandoers biblioteksfantasi är inte helt lätt att avgöra. Men också här spelar Jules Vernes drömmar om möjliga och omöjliga världar en viss roll. Olika nivåer av verkligheten laddas med fiktionskraft och blandar sig med varandra, och man går in genom olika dörrar, inte olikt det som sker på Genesis 70-talsskiva The Lamb Lies Down on Broadway. Referenser till det klassiska symfonirockalbumet dyker upp på flera ställen i Leandoers bok. Det äger rum med en glimt i ögat, som allt annat i denna berättelse, och det är just lättheten i associationerna som skapar de många förbindelserna. Från en läsesal och vidare ut i världen via texterna skrivna i luften.  
 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.