Skrivande och estetik. Författaren Johannes Anyuru belönades förra året med Augustpriset för sin roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. I april utkommer Strömavbrottets barn på Norstedts, en essäsamling som bland annat berör skrivande, tro och Göteborg.
Skrivande och estetik. Författaren Johannes Anyuru belönades förra året med Augustpriset för sin roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. I april utkommer Strömavbrottets barn på Norstedts, en essäsamling som bland annat berör skrivande, tro och Göteborg. Bild: Victor R. Caivano

Ordningar som aldrig har drömt om mig

I april kommer den prisbelönade Göteborgsförfattaren Johannes Anyurus nya bok Strömavbrottets barn med essäer om konst, våld och fred. GP Kultur publicerar idag essän Finns inte ur den kommande samlingen.

ANNONS
|

Flygplatsen i Granada påminner mig om Riyadh, som jag anlände till under pilgrimsfärdens första etapp för många år sen. I Granada doftar den varma vinden avgas och bensin, i Riyadh kom den från Röda havet och förde med sig viskande sand. Minns hur den drog i de vita tygerna som vi pilgrimer var svepta i och fick dem att smälla upp som segel mot den svarta natten – det där snövita tyget var förresten omöjligt att hålla rent – på så sätt påminde det mig om hjärtat.

LÄS MER: Anyuru skriver sin mardröm

Vårt bagage är borttappat. Vi köar i ankomstterminalen för att ordna så att det blir kört till lägenheten. En urblekt reklamskylt över våra huvuden: Alhambra. Bild av ölflaskor, fuktiga av kondens. Fästningen i bakgrunden. Jag tänker på andra namn: Taj Mahal, Mecka. Vad kapitalismen gör med andra världar.

ANNONS

När vi kliver ut genom de automatiska glasdörrarna lyfter en av pojkarna blicken och frågar varför det finns stjärnor. Jag svarar att de vägleder människor som reser om nätterna. Ett svar från Koranen. Själv ska jag under denna resa söka efter riktpunkter på andra himlar, under en annan sorts resa, genom en annan natt.

Författaren James Baldwin.
Författaren James Baldwin. Bild: Dave Pickoff

Är det jämförbart att vara muslim och att vara svart? Är hatet mot islam, som blir allt centralare i den europeiska självförståelsen och politiken, en form av rasism, eller är det något annat? Och vem är jag, en svart muslim, i allt?

I en intervju säger James Baldwin att han inte är den varelse som benämns med n-ordet, utan att det tvärtom var vita som hade känt sig tvungna att uppfinna denna varelse, på grund av någon fasa inuti sig själva. ”Jag är inte offret här”, säger han, och ler sitt leende, som är en skrivande människas leende, ett listigt leende fullt av makt och ambivalens. Han säger: ”Det är inte jag som inte förmår skilja en sak från en annan.”

Han menar med detta att det inte finns några svarta människor: innan Afrika koloniserades var den folkgrupp min far tillhörde – langhi, som lever i det som nu är norra Uganda – och till exempel bantufolken längs Victoriasjöns stränder inte lika varandra bara för att de råkade ha svart hud. De placerade sig själva i ordningar som hade att göra med helt andra begrepp: våldsmakt och familjeband, naturligtvis, men också föreställningar om kungligt blod, magi, hemliga förbindelser mellan människan, jorden, boskapsdjuren, de döda. Detsamma gällde förstås de än mer disparata grupper som numera alla betraktas som ”svarta”: människorna kring Nilens källor, pygméfolken i Namibiaöknen, de som byggde civilisationerna i Västafrika eller kring Kongofloden: inga av dessa var ”svarta”, eftersom svarthet, så som vi förstår detta ord, var en uppfinning av människor som behövde vara ”vita”. Svarthet var ett namn skapat av fruktan och girighet, ett namn som gjorde det möjligt att ta människors land och administrera dem i en kolonial ordning. Numera är svartheten också del i ett globalt motstånd mot dessa landstölder och mot denna (post)koloniala administration, mot detta mördande och detta benämnande som är ett fängslande, och svartheten upprätthålls alltså av en dubbelriktad kraft, som inte bara består av fruktan och girighet utan också av svarta människors kärlek och kamp. Men svartheten förblir omöjlig att tänka utan vitheten, och ingen av dessa motsatta poler (svart och vit) kan befrias från den inneboende ojämlikheten dem emellan, eftersom svarthet och vithet till sin essens inte är något annat än en viss ojämlikhet sedd från två olika håll.

ANNONS

Jag är inte säker på att detsamma går att säga om muslimer.

På morgonen tar vi oss upp på taket till huset vi bor i, och står och flämtar i värmen och det vita och liksom korniga ljuset, som verkar nöta mot allt, slipa ner världens kanter.

Svartheten förblir omöjlig att tänka utan vitheten, och ingen av dessa motsatta poler (svart och vit) kan befrias från den inneboende ojämlikheten dem emellan, eftersom svarthet och vithet till sin essens inte är något annat än en viss ojämlikhet sedd från två olika håll.

Granadas äldre del ligger i en dalgång, i skuggan av den väldiga fästningen Alhambras röda lermurar. Staden liknar en terrass odling av tegelpannor och vitkalkade väggar.

Spanien var en av de första platser jag reste till och älskade, i tjugoårsåldern, och jag tror att det jag älskade var möjligheten att vara någon helt annan, att bli läst på ett annat sätt än i Sverige. På gatorna i Madrid, i larmet och den kringvirvlande konfettin, kunde jag överskrida min privata smärta, om än bara genom att vara i en värld vars rasistiska och ekonomiska våld löpte i andra spår än de som hade nött ner just mina försvar. I brist på en bättre jämförelse: som att ha skoskav i flera år, och under ett par dagar få byta till skor som visserligen klämde om fötterna, fast på nya ställen.

LÄS MER: Augustpriset till Johannes Anyuru

Men jag vet inte längre vilka bilder av rasismen som är meningsfulla. Före resan satt jag och tittade igenom ett par texter som ska vara med i boken. Tänkte att klasstillhörigheten liknar identiteten som svart på så sätt att den börjar och slutar med en förtryckande ordning: för att avgöra vilken klass en människa tillhör behöver vi inte fråga vad hon tror på, var hon bor, vad hon heter, utan bara avgöra hennes relation till produktionsmedlen, hennes plats i ett spektrum av makt och maktlöshet. Utöver ojämlikheten, och de erfarenheter och den mångfald uttryck som denna ojämlikhet producerar (protestsångerna, de kroppsliga erfarenheterna, minnena) – finns ingen skillnad mellan en person ur arbetarklassen och en person ur medel- eller överklassen. Det är något med dessa tomma identiteter, dessa identiteter som ytterst bara finns på grund av en ojämlikhet, som fyller mig med inre motsättningar och kanske också sorg och trötthet: jag har lagt ner så mycket kraft och tid på ordningar som aldrig har drömt om mig. Om jag skulle ge de delarna av mig själv ett namn skulle jag kalla dem för trojanska identiteter, eftersom de har uppstått därför att det pågår en konflikt och är oskiljaktiga från denna.

ANNONS
Johannes Anyuru.
Johannes Anyuru. Bild: Nicklas Elmrin

När jag står uppe på taket, under den spanska himlen, undrar jag, som många gånger före resan, om jag på nytt kommer att förvandlas här; ett tänkande som har med det osynliga att göra.

Det finns saker mina barn inte kommer att förstå om mig. Min uppväxt. Med sina ljusa ögon och sitt ljusa hår kommer de inte förstå vad rasismen var för mig.

Jag tar med en av pojkarna på fredagsbön. Vi klättrar uppåt genom de smala gränderna, på motsatta sidan av Alhambra, vi skymtar ibland den stora fästningen bakom oss, tvärsöver floddalen. Vi söker efter moskén, som ska finnas någonstans i närheten och vara relativt nybyggd: det tog tydligen lång tid för Granadas muslimer att få möjlighet att på nytt bygga en moské i staden. Pojken stannar och pekar på mosaikfragment, katolska helgonbilder målade på kakelplattor, ett apelsinträd med övermogna, mögliga frukter.

LÄS MER: En brännande aktuell roman

Det finns saker mina barn inte kommer att förstå om mig. Min uppväxt. Med sina ljusa ögon och sitt ljusa hår kommer de inte förstå vad rasismen var för mig. Eller vad det är att stå på en balkong med polarens skyddsväst över tröjan och musik dånande genom den öppna balkongdörren. Han hade kommit hem från kåken igen. Vi skulle fira. Precis den fattigdomen.

Några av de texter jag planerar att arbeta med under resan – en text om drönarkriget och kroppens overklighet i en uppkopplad värld som jag skrev för modemagasinet Bon; en reseskildring från Harlem sommaren då Trayvon Martin sköts, skriven till forskaren och aktivisten Ylva Habels historiska nummer av Ord&Bild; en text om terrorattentatet mot Charlie Hebdo i Paris – sträcker sig efter ett annat politiskt skrivande, ett skrivande som inte bara börjar utan också slutar någon annanstans. De är, på något sätt, skrivna i rörelse bort från sig själva.

ANNONS

Därmed kanske en sorts böner.

Detalj av skrift inuti Alhambra, april 2009.
Detalj av skrift inuti Alhambra, april 2009. Bild: Victor R. Caivano

*

Skrivandet är en ihålig docka av kvistar, papper och tapetklister, fylld med fyrverkerier.

Skrivandet utplånar bokstäverna.

*

Pojken känner med handen över moskéns sidenmjuka röda heltäckningsmatta. Han är blöt i håret efter att vi tvättat oss inför bönen. För honom är islam enkelt och helt och hållet privat. Ingen har ännu bett honom ta avstånd från terrorn, ingen har förhört honom om huruvida han är en extremist, ingen har krävt att han tar ställning i de inre, sekteristiska konflikterna. Jag önskar att jag kunde skydda honom, men vet att det inte går: sprickorna och förhandlingarna är en del av att leva, som muslim eller något annat.

Jag försöker förstå imamens spanska men det var så länge sen jag var i Spanien att jag bara snappar upp ett par ord, och några arabiska begrepp som jag är bekant med sen tidigare: hilm – från AlHaleem, ett av Guds namn. Ordet är förknippat med nåd, ett uppskjutande av rättmätig hämnd, eventuellt även visdom. Alhambra syns genom ett av moskéns öppna fönster, i soldiset, på andra sidan floddalen. Troja? Eller Anti-Troja? Eller något helt annat? Tänker åter på Baldwin: att offret är den som inte förmår skilja en sak från en annan.

ANNONS

Efter bönen går vi ut i den vackra trädgården som omgärdar moskén. Vi vandrar bland rosenbuskar, sitter en stund under ett granatäppelträd, pojken hittar en liten fontän. Stjärnformad.

FOTNOT. Strömavbrottets barn - Texter om konst, våld och fred 2010 - 2018 utkommer i april på Norstedts förlag.

ANNONS