Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Journalisten och författaren Gellert Tamas har granskat främlingsfientlighet och rasism i uppmärksammade böcker som Lasermannen, De apatiska och Det svenska hatet. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Ordens våld följs av fysiskt våld

Frihetspennan till en publicist som verkar i Torgny Segerstedts anda tilldelas journalisten och författaren Gellert Tamas. GP Kultur publicerar i dag en förkortad version av Gellert Tamas tacktal som han höll på prisceremonin i går.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

För 25 år sedan, sommaren 1993, genomfördes en av de råaste politiska kampanjerna i modern svensk historia. Det dåvarande riksdagspartiet Ny demokrati hade, efter de första årens stora framgångar, börjat tappa i opinionen. Nu hade de bestämt sig för att skruva upp retoriken.

Måltavlan blev Sveriges muslimer.

På ett 60-tal möten, från Skåne i söder till Boden i norr, spreds samma budskap. Bert Karlsson hävdade att de bosniska flyktingarna alls inte flytt någon etnisk rensning, utan i själva verket var ”lyxturister”. Partiets andre vice ordförande, Vivianne Franzén, hävdade att det bara var en tidsfråga innan muslimerna tog över det svenska skolväsendet, medan Ian Wachtmeister varnade för ”raskrig”.

LÄS MER: Gellert Tamas får Frihetspennan

I samband med turnéns avslutning utvecklade Ian Wachtmeister sina tankegångar i en tidningsartikel. ”Jag erkänner gärna att i min vision av det framtida Sverige finns det inte många moskéer.”

Natten därpå brann moskén i Trollhättan.

De tre gärningsmännen, samtliga med kopplingar till Sverigedemokraterna, berättade senare att branden var en protest. Det tyckte att det fanns för många muslimer i Sverige. En av dem konstaterade att han själv hört ”en kvinna från Ny demokrati säga att snart får våra barn vända sina huvuden mot Mecka.”

Handlade branden i Trollhättan om en ren tillfällighet, som Bert Karlsson och Ian Wachtmeister då hävdade. Eller kan det ha varit så att deras verbala attacker faktiskt var den, både bokstavligt och bildlikt talat, tändande gnistan.

De eventuella sambanden mellan det verbala och det fysiska våldet, mellan den offentliga debatten och enskilda gärningsmäns handlingar, är en fråga som vi varken kan eller får undvika. Den är i själva verket helt central.

John Ausonius, den så kallade Lasermannen, avfärdades till exempel länge som en ”enskild galning”. Men när jag träffade honom för en serie samtal hösten 2000 betonade Ausonius att hans dåd var politiska. Hans mål var att skapa en sådan rädsla och kaos att inga invandrare skulle våga sig till Sverige. I bästa fall skulle vissa av dem till och med ”åka hem”.

Ausonius var också noga med att påpeka att han känt både stöd och inspiration från den hårda retoriken från nydemokrater och sverigedemokrater. ”Ny demokratis invandrarfientlighet gav mig respons och stärkte mitt självförtroende”, förklarade Ausonius.

Under Lasermannens tid, i det tidiga 1990-talet, brann flyktingförläggningar i hela Sverige. Detta skulle upprepas ett kvartssekel senare.

LÄS MER: Ortens poet ett motgift när språket brutaliseras

Den 15 oktober 2015, mitt under det största flyktingmottagandet i Europas historia, kallade Sverigedemokraterna till en presskonferens. De meddelade att partiet skulle lämna allt riksdagsarbete för att i stället påbörja ett riksomfattande opinionsarbete på gator och torg, med målet att stoppa all asylinvandring.

”Ingen ska längre ens tänka tanken att det är lönt att ta sig hit till Sverige”, förklarade Paula Bieler. ”Vi kommer att lansera den största kampanjen i partiets historia”, konstaterade Richard Jomshof.

Natten därpå började det brinna i en flyktingförläggning i skolan i Kånna, strax utanför Ljungby. Skolan totalförstördes.

Det rök fortfarande ur ruinerna när Kent Ekeroth dagen därpå, den 17 oktober, inledde Sverigedemokraternas kampanj i Trelleborg. Framför honom stod flera hundra åhörare, sympatisörer och nyfikna, men också flera ur den svenska extremhögern, en av dem iklädd en nazistinspirerad uniform.

Kent Ekeroth var tydlig. Flyktingarna utgjorde ett dödligt hot. ”För Sverige innebär detta vår undergång.”

Enda sättet att stoppa katastrofen var aktiv kamp.

”Ni måste gå ut på gator och torg, ni måste gå man ur huse. Varje dag, varje dag, och visa dom att vi inte accepterar det här längre. Svenska folket har en lång stubin … Men när den stubinen har brunnit klart, då SMÄLLER det!” ropade Ekeroth.

Han gjorde en kort, teatralisk konstpaus, innan han skrek:

”Vi ska visa dom…NU är det dags! NU SMÄLLER DET! JAA!”

”JAAA!” vrålade publiken till svar.

Några timmar senare, natten mot den 18 oktober, började det brinna i ett planerat asylboende i Furulidsskolan söder om Kungsbacka.

Hösten 2015 låg brandröken tjock över Sverige. Från den 15 oktober, då Sverigedemokraterna offentliggjorde sin utomparlamentariska kampanj, till slutet av månaden, då Jimmie Åkesson till slut, efter hårt yttre tryck, valde att fördöma bränderna, brann det sammanlagt 14 gånger.

Det betyder en brand, i ett planerat eller existerande asylboende, om dagen. Och även om det senare visade sig att alla bränderna inte var anlagda var omfattningen större än under 1990-talet.

Var alla dessa bränder, som tidsmässigt sammanföll med Sverigedemokraternas kampanj, en ren tillfällighet?

Den forskning som finns tyder på att så inte var fallet.

Enligt en studie från det brittiska Warwick-universitetet finns det till exempel en tydlig korrelation mellan president Trumps många antimuslimska tweets och en ökning av hatbrott riktade mot USA:s muslimer. Trumps budskap verkar skapa en sorts eko-kammare, där utspel följs av faktiska våldsdåd.

Och det är inte bara hatbrotten mot muslimer som ökat kraftigt efter Trumps makttillträde och det förråade samtalsklimatet, utan också de mot judiska mål. Enligt medborgarrättsorganisationen ADL steg antalet attacker mot amerikanska judar från 1 267 år 2016 till 1 986 under 2017, en ökning med mer än 50 procent.

Brottsstatistiken i Sverige tyder på en liknande utveckling. Enligt Brottsförebyggande rådet, BRÅ, minskade antalet hatbrott under flera år i slutet av 2000-talet. Trenden bröts 2010, samma år som Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Därefter ökade hatbrotten fem år i rad.

LÄS MER: GP Kulturs kritiker recenserar Det svenska hatet av Gellert Tamas

Det här är fakta som manar till vidare forskning. Även om det naturligtvis alltid är svårt att fastställa orsak och verkan, exakta samband och korrelationer, är det frågor som borde ha en hög prioritet hos till exempel BRÅ.

För om man tittar på det rasistiska våldet i Sverige det senaste kvartsseklet, som jag har gjort i de tre böckerna i min Sverigetrilogi; Lasermannen, De apatiska och Det svenska hatet, är det ett fenomen som upprepas gång på gång.

Det verbala våldet följs av ett fysiskt våld.

FAKTA

Frihetspennan delas ut av Stiftelsen Torgny Segerstedts minne sedan 1996 till en framstående publicist som verkar i Torgny Segerstedts anda.

Motiveringen till valet av Gellert Tamas lyder: Gellert Tamas har i sin Sverigetrilogi – Lasermannen, De apatiska och Det svenska hatet – skrivit svensk samtidshistoria med udden riktad mot rasism och maktmissbruk. Med stor precision och stilistisk stringens låter han oss förstå drivkrafterna bakom de främlingsfientliga rörelser som har fått ett allt större inflytande på den svenska samhällsutvecklingen. Därför tilldelas Gellert Tamas Torgny Segerstedts frihetspenna för år 2018.

2017 delades Frihetspennan ut till Elisabeth Åsbrink.

2016 delades Frihetspennan ut till GP Kulturs dåvarande kulturchef Gabriel Byström.