Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Opium - från ro och rus till missbruk

Opium betraktades fram till 1900-talet delvis som en tillgång för folkhälsan. Daniel Bergs avhandling ger sig in i de svenska apotekens relation till preparatet och Ulf Karl Olov Nilsson skönjer viktiga frågeställningar, trots textens stilistiska problem.

Bok

Avhandling
Daniel Berg
Giftets värde, Apotekarnas förståelse av opium i Sverige 1870-1925 
Makadam förlag 2016

Under mer än femtio år kring förra sekelskiftet var opium och dess derivat morfin förbluffande fritt i Sverige. Vilken som helst myndig person kunde köpa opiumpreparat och morfintinkturer utan recept i så kallade handköp på svenska apotek. Opiumblandningarna bar suggestiva namn som Thielemanns Droppar, Bröst Kakor, Dr Reitz’ Moderdroppar, John Carlssons Lung Gas från Nebraska, Roséns Bröst Droppar, Dover Pulver. Dessutom fanns det opiumviner, smaksatta med saffran, konjak och champagne. Fram till 1900-talet framträder opiumet i medicinsk och farmakologisk press dels som en tillgång för folkhälsan, en sömn- och rogivande husmedicin, men också som en rusgivande drog. Med 1900-tal kom opium alltmer att förknippas med ”den gula faran”, det kinesiska bruket och missbruket att röka opium, vilket ledde till Opiumkonventionen i Haag 1912 och den första särlagstiftningen i Sverige, Opiumkunggörelsen 1923. Handköpen i apotek förblev emellertid tillåtna ända fram till slutet av andra världskriget, dock med minskade morfindoser. 

Ekonomhistorikern Daniel Berg argumenterar i sin avhandling för att de svenska apotekens opiatförskrivning tycks ha varit konfliktfri och inte orsakade någon missbruksepidemi. Berg har gjort en heroisk inläsning av hur Svensk Farmaceptisk Tidskrift, åren 1870-1925, avhandlar opiumfrågan och avhandlingen syftar till att klarlägga apotekarnas egna förståelse av opium. Alltså en förståelse som inställde sig innan läkarvetenskapens kliniska blick tog både överhanden och makten över det legala medicinska bruket av narkotika. Apotekarna tycks ha betraktat saken som ett företrädesvis farmakologiskt spörsmål, snarare än ett moraliskt eller medicinskt, deras bekymmer och föreskrifter handlade om dosering och förgiftningsrisker och inte så mycket om missbruk. 

De dödsfall som rapporteras – exempelvis när ett nioårigt barn på 1890-talet dör av överdos till följd av tio gånger för mycket morfin i bröstkakorna – rör sig om förgiftning. Så småningom, med apotekens tillhandahållande av eter och dess koppling till berusning och dryckenskap, ersätter ruset förgiftningen som apotekets problem. Apotekarna värjde sig dock för läkarkårens kliniska blick och oro för missbruk och argumenterade för att ett sunt folkligt förnuft, sensus communis, av erfarenhet visste att hantera drogen. Bruket av opium och morfin blev dock med tiden allt mer styrt av läkarvetenskapen och Berg spårar det han kallar för ”det moderna missbruksproblemet” till 1960-talet och Nixons krig mot narkotikan med polisiära och militära insatser som historien aldrig tidigare sett. Också i Sverige ökade vid denna tid både rädslan för och bruket av narkotika och en av följderna blev att i princip allt icke-medicinskt bruk kriminaliserades eller sjukdomsförklarades.

Trots intressant uppslag och grundliga studier i forskningsmaterialet tycks mig avhandlingstexten dessvärre lida av stilistiska problem, den är för omständlig och resonemangen ofta onödigt tillkrånglade. Men genom orddimmorna går det att skönja viktiga frågeställningar. 

Dels lyckas texten förvalta sin utgångspunkt att droger och rus som i vår tid i så hög grad definieras biokemiskt är kulturella och språkliga fenomen, föränderliga i tid och rum men framför allt beroende på vem som talar om dem. 

Dels är ett aldrig explicit uttalat men underförstått syfte med avhandlingen att visa hur en mer drogliberal hållning som inte främst är inriktad på förbud och kontroll kan undvika många problem som narkotikan för med sig. Själv blir jag upptagen av tanken på att de nutida ansträngningarna att kontrollera farmaka och droger i sig är ett slags farmakologi, åtminstone om man tänker bokstavligt. 

Farmakologi kommer av grekiska ordet ”farmakon” som brukar översättas med ”drog” men betyder såväl botemedel som gift. Vilken medicin som helst har vid närmare betraktande såväl botande kvaliteter som förgiftande, exempelvis utgörs ett sömnmedels botande sida av att det förhoppningsvis hjälper personen att sova, medan giftaspekten är att sömnkvalitén försämras. Antidepressiv medicin kan idealt sett ge den lidande mer energi och kraft för att kunna lösa sina svårigheter – och därmed utgöra ett botemedel – men också förleda människor att fortsätta leva under omständigheter som de egentligen borde förändra, och alltså utgöra ett gift. Också försöken att kontrollera droger har farmakons på en och samma gång såväl botande som förgiftande aspekter. Å ena sidan innebär kontrollen att samhället kan begränsa bruket och missbruket av narkotika, men å den andra uppstår det ett kriminellt vinstgenererande fält utanför lagen. Så hur ska man då göra med kontrollen? Ja, skulle jag säga, som vanligt när det handlar om farmakologi blir det en fråga om dosering. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.