Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

En konstform föds. Montverdi verkade i ungefär samma tid som Shakespeare skapade den moderna teatern, Montaigne uppfinner essäformen och Caravaggio inför realismen i måleriet. Bild: Wikimedia commons

Operakonstens urfader

I veckan är det premiär på Göteborg Baroques uppsättning av Montverdis opera Orfeo från 1607. Magnus Haglund beskriver de historiska omständigheterna som ledde fram till en ny uttrycksform

Det hävdas då och då att den italienske tonsättaren Claudio Monteverdi skapade den moderna operaformen med sitt verk Orfeo, uruppfört vid hovet i Mantua 1607. Det är både rätt och fel.

Före Orfeo hade det, framförallt i Italien, funnits flera liknande verk där skådespeleri, sång, musik och scenografi kombinerades. Men Monteverdis opera är likväl det första betydande verket som sätter människan i centrum för handlingen och gör det med ett genomgående musikaliserat språk.

Och plötsligt uppstår denna fantastiska blandform. Operan som konstnärligt uttryck blir till genom att olika saker möts, olika sätt att berätta, olika förmedlingsformer. Att detta sker med hjälp av antika myter, till exempel historien om Orfeus som kan betvinga de vilda djuren och underjordens värld med sin lyra och sin sång, handlar om det som i alla tider har gripit människor: Starka berättelser. Sagor som tydliggör hur det är att uppleva kärlek, skuld, konflikt och eufori.

Det är ett fascinerande historiskt faktum att förvandlingen äger rum i princip samtidigt som Shakespeare skapar den moderna teatern, Montaigne uppfinner essäformen och Caravaggio inför realismen i måleriet. Levandegörandet är poängen, hur människan blir människa. Monteverdi är fortfarande ett levande uttryck, precis som Shakespeare, Montaigne och Caravaggio är det. Att gå tillbaka till Monteverdi är att gå tillbaka till nuet.

Den känslomässiga höjdpunkten i Orfeo inträffar i tredje akten när Orfeus kommer fram till underjorden med sitt skepp Speranza. Han förtrollar färjkarlen Karons med sin sång Possente spirto, och så blir det möjligt att göra färden över till dödsriket och hämta hem den älskade Eurydike. Det är just sången som är nyckeln och så är det fortfarande, 400 år senare. Det direkta mänskliga uttrycket får musiken att gå genom tiden. Possente spirto handlar om alla människor, om varje människa.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.