Ong Keng Sen kliver ut ur hissen helt klädd i svart, från de mörka solglasögonen till de spetsiga bootsen, men utstrålningen är ljus när han hälsar med brett leende och stadigt handslag. I maj i fjol var han i Göteborg och rekade, nu är han i stan för andra gången och har redan blivit stammis på en nudelbar.
- Men jag gillar köttbullar också, försäkrar regissören och teaterdirektören från Singapore.
Under årets Dans- och teaterfestival vars tema är Europa möter Asien står han i centrum. Dels har han regisserat de båda föreställningarna Geisha, som spelades i helgen, och Beyond the killing fields, som spelas på fredag och lördag. Dels är han genom sitt projekt The flying circus inspiratör till festivalens Gothenburg open lab, som han också leder när det nu hålls för första gången.
En konstant resa
Det konstnärliga laboratoriet sammanför konstnärer från olika kulturer, både när det gäller ursprung och uttrycksformer. Där ingår internationella gäster, blivande konstnärer från universiteten plus en brokig samling namn som redan är etablerade i det svenska kulturlivet, bland andra koreografen Jens Östberg, författaren Jonas Hassen Khemiri, regissören Andrea Östlund och musikern Lisa Nordström. De ska bjuda in till den konstnärliga processen, vrida och vända på temat myter och minnen.
- Idén är att ha en dialog med publiken och visa att konst är som livet. Normalt tror nog folk att de ser en färdig produkt, de klappar och sedan är det slut. Men det är en process. Ett konstverk är en konstant resa, det ändrar sig hela tiden, säger Ong Keng Sen som tycks ha nära från tanke till tal och pratar med få pauser.
Studerade juridik
Under universitetstiden i Singapore studerade han juridik, mest för att det inte fanns så mycket annat att välja på. Egentligen var han mer intresserad av teater och satte upp åtskilliga skolföreställningar. Det la grunden till att han efter bara tio dagars arbete som advokat la om kursen och blev konstnärlig ledare för teaterkompaniet Theatreworks. Där har han varit chef sedan 1985 och spelat i så väl hemstaden som i USA och Europa.
- Jag sysslar inte bara med drama utan arbetar med alla element, text, video, dans och musik, allt i en produktion.
Han intresserar sig för hur kulturer framställs i stereotyper, vill ge en mer komplex bild av Asien och hoppas nu också mana till eftertanke kring vad som är svenskt.
- Kommunikation är ofta relaterad till våra minnen från vår uppväxt, från en annan tid. Om du tittar på medborgare i Göteborg så har de väldigt skilda minnen, från Göteborg för 40 år sedan, eller fråm en annan svensk stad, eller från Turkiet, eller Korea. Samtidigt som dessa minnen är olika är de ett universellt element och en möjlighet för väldigt skilda identiteter att närma sig varandra, säger Ong Keng Sen.
Om minnen handlar också Beyond the killing fields med kambodjanskan Em Theay, en av få dansare som överlevde Pol Pots terrorvälde under andra hälften av 70-talet. I ett slags dokumentär med dans, musik och video berättar hon om sitt liv och en tradition som nära nog utplånades.
- Medan Pol Pot hade makten kom besökare från Sverige och Norge för att se den kommunistiska modellen i ett nytt land. Vittnena var akademiker och kommunistiska ideologer som såg en perfekt modell. Nu vet vi mer om vad som hände. Och här får vi höra rösten från en 75-årig dansare som var förföljd under dessa fyra år och placerad i koncentrationsläger, säger Ong Keng Sen.
Ingens liv är värdelöst
Han understryker också värdet av en äldre persons historia i en värld som går mot att bli alltmer ungdomsinriktad.
- Dansares karriär sägs ofta vara över efter 45. Men hon är 75, dansar fortfarande och tecknar ett personligt porträtt av vad som hände. Föreställningen säger att ingens liv är värdelöst. Alla har något slags större sammanlänkning till samhället och till historien.
Tidigare i år var Ong Keng Sen inbjuden till Stockholm för att hålla föredrag som ett led i mångkulturåret. Han har läst åtskilliga dokument om projektet, men är tveksam till om det går att skapa mångfald genom statlig styrning.
- Jag tror snarare att det är mer realistiskt att skapa utrymme för människor att mötas och börja kommunicera om sina liv, minnen och olika förväntningar. För så snart du har en regel känner du att du vill göra uppror mot den.
