Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jag strävar faktiskt inte efter att förbjuda Wagner för sakens skull, ens om jag haft den möjligheten. Men den svenska Wagnerbristen är knappast skriande, skriver Hanna Höglund. Bild: Mats Bäcker

Omvärdera Wagner och släpp fram annat

Göteborgsoperans Wagnersatsning har väckt debatt om vad som spelas på svenska operahus och hur det ska ramas in. Hanna Höglund svarar mezzosopranen Maria Forsström och dirigenten Stefan Solyom – och frågar Göteborgsoperan hur de tänker.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Efter att ha läst Maria Forsströms (16/11) och Stefan Solyoms (23/11) svar på min debattartikel om Göteborgsoperans Wagnersatsning (13/11) kan jag konstatera att det finns (minst!) två olika sätt att gå vidare i diskussionen om den västerländska konstmusikens framtid.

LÄS MER: Rhenguldet tornar fram som luftslott

Antingen fortsätter vi hålla på som man gjort på operascener och på konserthus sedan 1800-talet: Vi spelar den konstmusikaliska kanon där män, gärna tyska män som det faller sig, fortfarande smäller högst. Vi fortsätter spela den musik som vi de senaste 200 åren av kritiker, forskare och sagda tonsättares marknadsförare fått lära oss är den som besitter största möjliga konstnärliga kvalitet: Till exempel Wagner, till exempel Beethoven.

Eller så gör vi något annat. Och här är Solyoms linje ett lysande anspråkslöst förslag. Låt oss prata om varför vi spelar det vi spelar! Låt oss prata om det på institutionerna, musikutbildningarna och i pressen och titta på vårt konstmusikaliska arv med ny blick. Vårda det gamla om det fortfarande framstår som viktigt och släppa in det nya.

Prata om Wagner. Det publiksamtal om Rhenguldet som finns inspelat på Göteborgsoperans hemsida verkar mer handla om att skrocka åt Wotans oerhörda virilitet och stackars Frickas behov av tröstshopping. Kanske inte jättemycket framåttänk där, skriver Hanna Höglund.. Bild: Mats Backer

För jag strävar faktiskt inte efter att förbjuda Wagner för sakens skull, ens om jag haft den möjligheten. Men den svenska Wagnerbristen är knappast skriande. Att sjösätta ännu en svensk Ringcykel när både Kungliga operan i Stockholm och Wermland Opera levererat egna de senaste åren är rent frustrerande. Alla dessa operaresurser som läggs på Wagner! Och nu skulle jag vilja ha svar från Göteborgsoperan:

Hur har era interna diskussioner gått när ni väljer att satsa på en ny Wagner-Ring? Har ni faktiskt tänkt igenom varför ni vill sätta upp dessa fyra operor just här och just nu mer än för "att de är bra"? Och hur kommer ni att diskutera Wagners både mörkare och ljusare sidor med den nya, kanske inte så Wagnerbevandrade publik ni nu hoppas ska upptäcka de här operorna? Det publiksamtal om Rhenguldet som finns inspelat på Göteborgsoperans hemsida verkar mer handla om att skrocka åt Wotans oerhörda virilitet och stackars Frickas behov av tröstshopping. Kanske inte jättemycket framåttänk där.

LÄS MER: Göteborgsoperans Wagnersatsning är obehaglig

LÄS MER: "Varför är genialitet så provocerande?"

LÄS MER: Wagner måste analyseras – inte vördas

Och sist men inte minst: stort grattis till beslutet att uruppföra en ny opera av Paula af Malmborg Ward och Kerstin Perski 2021 – den ser jag verkligen fram emot – men varför nöja sig med EN opera av en kvinnlig tonsättare under dessa fyra år? Varför inte en per säsong eller ännu mer? Ja, varför verkar detta inte ens övervägas i denna operabransch där den kvinnliga tonsättarrepresentationen fortfarande är så extremt låg att konserthusens program framstår som ett under av subversivitet. Låt oss med andra ord prata om hierarkier och hur olika vi, 2018, fortfarande värderar vår tonkonst.