Om Yaşar Kemals död

ANNONS
|

När jag började söka mig in i litteraturens värld, på 1970-talet, var Yaşar Kemal en självklar gestalt. Hans magnum opus, Låt tistlarna brinna, stod i de flesta bokhyllor hos läsande människor. Hans förhållande till Sverige var speciellt, han var politisk flykting här i slutet av 70-talet, på flykt undan en av Turkiets otaliga militärdiktaturer.

Läs också:Författaren Yaşar Kemal död

Han förkroppsligade det nyvakna intresset för utomeuropeisk litteratur, han sattes i samband med den turkiska och kurdiska invandringen till Sverige. Och med sina kommunistiska sympatier passade han förstås perfekt för 70-talsvänstern, som ännu inte styrt över i den postmoderna fållan med intresse för religion och etnicitet utan fortfarande ansåg att litteraturens viktigaste tema var konflikten mellan egendomsägare och egendomslösa. Det vill säga just exakt Yaşar Kemals ständiga tema.

ANNONS

Dessutom skrev han med magisk realism grundad i den anatoliska, kurdiska och turkmenska folkkulturen. Han var kort sagt som klippt och skuren för tidens svenska kulturliv. Sedan blev han bortglömd, eller kanske snarare bortträngd. Han fick aldrig Nobelpriset, han fick visserligen Stig Dagermanpriset 1997, men då fanns det redan så många andra storheter, från andra kulturer, att läsa och teoretisera kring.

Nu när han är död kanske det är läge för en liten, rättmätig Kemal-renässans. Kurdisk och turkmensk historia är ju inte precis inaktuell i dagsläget, och förhållandet mellan kurderna och den turkiska centralmakten, som formade hela Yaşar Kemals liv och verk, har kommit i ett nytt läge. I Turkiet blev han i alla fall, efter förföljelser och fängelsedomar, till slut hyllad som nationalförfattare.

ANNONS