Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

1/1

Maria Domellöf-Wik: Om vitheten på vita duken och varför Cinemafrica är så viktigt

Det är hög tid att göra upp med rasism och dålig representation på arbetsplatserna, i samhället och på filmduken. Den pågående festivalen Cinemafrica riktar hellre strålkastarljuset mot Nollywood än Hollywood.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Någon gång drar vi alla vår sista suck och blir till stela ben i den frostiga marken, alternativt får vår aska utspridd av nära och kära – helst utan att de får pulvret på sig. En klumpighet som annars förekommer i många tragikomiska filmscener. I sin starka dokumentär ”Samtidigt på jorden” skildrar filmaren Carl Olsson hur våra kroppar rent praktiskt hanteras efter döden. Något vi sällan pratar om eller vill kännas vid.

Ett annat tabubelagt ämne är de oöverlagda ord många av oss tonårsföräldrar i affekt utslungar – eller skriker – åt våra tonårsbarn – och vice versa. Alltför sällan ser vi dessa nerviga gräl skildrade på film, med all den ärlighet och självrannsakan det kräver.

Men, kanske du invänder, det finns ju mängder av filmer om tonåringar och deras föräldrar. Absolut. Men få, särskilt svenska filmer, kommer in på det där riktigt fula, skrikiga, jobbiga. Uppträden du helst av allt vill förtränga efteråt.

En mor-son-relation full av gräl

En som ändå skickligt skildrar en sådan explosiv mor-son-relation full av gräl är regissören Dani Kouyaté. Han gör det i filmen ”Medan vi lever” – som borde fått betydligt mer uppmärksamhet än den fick efter premiären 2016. På Way out west snackade jag med filmens briljanta skådisar: veteranen Josette Bushell-Mingo och debutanten Adam Kanyama.

I ”Medan vi lever” är majoriteten skådespelare, för ovanlighetens skull, svarta. Många fler berättelser av liknande slag skulle dock behövas för att på allvar bryta vithetsnormen inom svensk film. Josette Bushell Mingo är, förutom skicklig skådespelare med ett förflutet på teatrar som The Royal Shakespeare Company, också styrelseordförande i Cinemafrica. En förening vars syfte är att sprida afrikansk film i Sverige och öka utbudet av afrikansk film på biografer, festivaler och i tv.

Sedan 1998 arrangerar de varje år Nordens största afrikanska filmfestival. Den pågår just nu och en knapp vecka till. På grund av pandemin är utbudet dessutom tillgängligt för alla online – inte bara för Stockholmspubliken.

Bortom Hollywood och Trollywood

Tema för årets växande festival är ”motståndskraft”. Kvinnliga och ickebinära röster lyfts fram och en höjdpunkt är ”Unapologetic” – Ashley O'Shays dokumentär. I filmen, som får Europapremiär på Cinemafrica, får vi följa Janaé och Bella, medan de på olika sätt driver kampen mot rasism och polisvåld i USA.

Under planeringen av festivalen kablades nyheten om George Floyds död ut över världen. Black lives matter-rörelsen blev central när urvalet av filmer gjordes, berättar festivalchefen Dina Afkhampour i en DN-intervju.

”Medias bilder av Afrika har inte förändrats märkbart sedan vi startade” skrev föreningen Cinemafrica för sex år sedan i ett pressmeddelande. Myrsteg framåt har tagits sedan dess. Men Cinemafrica har fortfarande, som de formulerade det då, ”en viktig roll att spela som förmedlare av film, perspektiv och kunskap om strukturell och symbolisk rasism.”

Fram till 14 oktober finns, på sajten Cinemafrica.se, ett antal starka berättelser att botanisera bland från Kenya, Senegal, Sydafrika, Lesotho, Etiopien, Nigeria och så vidare. Resten av året kan vi fundera över den här frågan: När blir Nollywood, B-filmaction-älskarnas Mekka i Kampala: Wakaliwood och andra drömfabriker lika självklara referenspunkter som Hollywood och Trollywood?