Jenna är tolv år och går i sexan. Hennes lärare får ett särskilt veck i pannan när han ser på henne, Jennarynkan kallar hon den i sitt stilla sinne. Rynkan uppstår för att Jennas sinne inte är just stilla. Hennes hud känns för liten, det är som om något vill krypa ut, och då kan hon inte låta bli att ställa till med saker i klassrummet. Men en styrka i Pernilla Geséns Dagbok för utvalda är att ingen särskild vikt läggs vid att Jenna har adhd-drag. Det bara är så – hon bara är sådan. Att Gesén på det här sättet integrerar ett funktionshinder i handlingen istället för att tydligt fokusera på det gör berättelsen än starkare. Och den är stark, den är en riktig käftsmäll.
Central i skildringen av Jennas hösttermin är mammans frånvaro. Therese målas upp som närmast karikatyrliknande i sin självupptagenhet, sin förmåga att bortse från sina barns och sin mans behov och sitt fokus på den egna utvecklingen. Denna höst känner hon att hon måste åka till Thailand och utbilda sig till yogalärare. Och veckorna går, veckor som blir till månader. Jennas pappa är en närvarande och älskad förälder, men Jenna måste ändå ofta hämta lillebror på dagis och skämmas inför personalen om Tage har fel sorts vantar.
Mammasmärtan är stark. Den genomsyrar hela boken som samtidigt berättar om styrkan i kompisskapet mellan Jenna och hennes tre bästisar. De tillhör definitivt inte de populära i klassen, men ändå är det de som får ta emot stående ovationer i aulan i sista kapitlet, efter att ha debuterat som hårdrockband.
Det där kunde ha resulterat i en amerikansk happy ending enligt konceptet tönt blir cool i slutet, men den fällan undviker Gesén elegant – och det är nästan så att jag beklagar att hon gör det, för vid det laget önskar jag intensivt Jenna ett något lättare liv. Det kanske kommer, för denna bok har undertiteln Jennas första. Och jag vill gärna höra hennes egensinniga röst igen.
Barn
Pernilla Gesén
Dagbok för utvalda – Jennas första
B Wahlströms
