Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

En nyckel som tillhört Agatha Christie ställs ut för första gången på Pera Palace Hotel i Istanbul, vilket hon besökte två gånger under sitt liv, 1926  och 1932. Nyckeln hittades under golvbrädorna i rummet där Christie brukade bo och sägs gå till en dagbok som gömmer hemligheten om Christies mystiska försvinnande under elva dagar 1926. Bild: Murad Sezer
En nyckel som tillhört Agatha Christie ställs ut för första gången på Pera Palace Hotel i Istanbul, vilket hon besökte två gånger under sitt liv, 1926 och 1932. Nyckeln hittades under golvbrädorna i rummet där Christie brukade bo och sägs gå till en dagbok som gömmer hemligheten om Christies mystiska försvinnande under elva dagar 1926. Bild: Murad Sezer

Maria Näslund: Om Agatha Christie haft en väninna i Skaraborg

Maria Näslund funderar över deckarförfattare som använder sig av verkliga personer i sina böcker – och kommer att tänka på en bok som hennes pappa brukade läsa högt.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Riktigt bra böcker stannar på något sätt alltid kvar, även om de kanske inte gör så mycket väsen av sig. Men så plötsligt, när man minst anar det, hörs ett rop från det förflutna: "Men om!"

Det är en nyckelreplik från barndomsfavoriten och bilderboksklassikern "Albin är aldrig rädd" av Ulf Löfgren (AWG, 1975) och ska egentligen uttalas med ungefär fjorton versala O och lika många utropstecken – i alla fall när min pappa läser.

LÄS MER: Deckargenren är som gjord för binge

Helt säkert bidrog hans fantastiska högläsning till att jag älskade denna bok, precis som uppläsare av ljudböcker kan hjälpa eller stjälpa, men det är också en mycket bra berättelse. Albin, som är sex år och brukar hävda att han aldrig är rädd, testas av Olle som undrar vad Albin skulle göra om han mötte en arg hund eller kanske ett lejon. Albin har imponerande svar på allt så Olle får snart gå på tyngre grejer som spöken och jättar, vilket den orädde då hävdar inte finns. Olle ger sig inte: "Nej men om det fanns" (då skulle Albin be sin mamma sy en ny kostym åt trollet).

Olles om-vrål dyker upp när jag funderar på deckarförfattare som tar en känd och högst verklig (men inte längre levande) person och placerar i sin lika fiktiva roman. Vad skulle hänt om Agatha Christie hade haft en väninna i Skaraborg som sparat författarens alla brev till henne? Och vad skulle H C Andersen ha gjort om han hade blivit anklagad för mord?

Kristina Appelqvist är något försiktigare när hon låter Agatha Christie få en koppling till Västgötaslätten genom upphittade brev på en vind.

I två nyutkomna kriminalromaner är det just dessa om som är utgångspunkten – och ingången är i båda fallen en tidslucka. I "Mordet på en sjöjungfru" (Polaris) har författartrion bakom namnet Rydahl och Kazinski byggt sin berättelse kring det halvår som H C Andersen av någon anledning inte skrev dagbok, något han enligt uppgift annars gjorde nästan varje dag i sitt vuxna liv. Luckan har de fyllt med en minst sagt kreativ intrig om vad som händer Andersen och hur det påverkar hans skrivande och kommande sagor.

Kristina Appelqvist är något försiktigare när hon låter Agatha Christie få en koppling till Västgötaslätten genom upphittade brev på en vind. Christie finns med i berättelsen, men på behörigt och historiskt avstånd. Även här bakas historien in genom en lucka i tiden då den brittiska författaren ska ha varit försvunnen under en period.

LÄS MER: Årets tio bästa deckare 2019

Så vad kan man säga om det här, utöver att kända personer ska passa sig för att göra avbrott i sina sociala medier och skapa tidsluckor för eftervärlden? Kanske att det här med om kan vara spännande att fundera på och att resultatet i vissa fall kan bli en underhållande roman.

Men en sak är säker. Om det i dag hade funnits ett landområde i Nordsjön mellan Danmark och Storbritannien så hade det hetat Doggerland och sett ut exakt som i Maria Adolfssons kriminalromaner.