En fotograf fångar detta spektakel och bilden känns nästan omedelbart ikonisk. En glad Clinton som vinkar till ett rum fullt av ryggar och viftande mobiler. Det är som att hela vår samtid fångas. En samtid där vi har slutat uppleva det vi ser och i stället fokuserar på att dokumentera det.
Vi ser det överallt just nu. Så snart något vackert upplevs är inte vår första tanke att njuta, utan att dokumentera. Likadant när vi ser något hemskt. Polis och ambulans berättar hur de arbetar med att skingra fotograferande folkmassor vid olyckor. Vi tycks besatta av att själva ta ett foto av varje stund. Till och med gruppbilder vill vi fota själva! Ingen frågar längre en främling om hjälp, i stället har vi köpt selfiesticks! Åk till några av världens mest populära resmål och möt ett hav av självupptagenh...förlåt, selfiesticks. Vårt maniska kontrollbehov gör också att vi varje gång tar 200 bilder, för att sedan välja den bästa som vi sedan gör totalt oigenkännlig med olika filter och redigeringsprogram i mobilen.
Ja. Så där kan man muttra. Så där muttrar många.
Det hör väl till att fnysa åt mänsklig och kulturell utveckling.
För det är allt det är.
"Människan har alltid velat dela med sig"
Till skillnad från förr fotar ingen längre för ett fotoalbum eller en diabild-session. I stället liverapporterar vi nuet till den plattform våra vänner har ständig tillgång till - sociala medier. Människan har alltid velat dela med sig, vara social och när mobilen inte längre har kamerarullens begränsning har fotot blivit en självklarhet i våra berättelser: Ett bevis på att det vi upplevt faktiskt har hänt. Olyckan vi ser är så obegriplig att vi fotar den för att försöka göra den begriplig för andra när vi ska berätta. Upplevelsen, utsikten och sinnesstämningen på resan är så fantastisk att vi försöker hitta en bild och ett filter som inte bara berättar det faktiska motivet, utan också beskriver känslan vi hade.
Och mötet med kändisen, med Hillary Clinton. En bild på henne kan vem som helst googla sig till. Men det finns ingen som har en bild på både dig och Clinton. Så därför vänder vi oss om, höjer mobilen och skapar det unika som bara kan hända där och då: Du och Hillary på samma bild. Det blir en så mycket starkare berättelse.
Det vet Hillary Clinton också. Så det var därför hon kom in i rummet och sa: "Hej alla, vänd er nu om och ta en selfie med mig". För hon vet att deras möte kommer att vara så mycket mer minnesvärd om deltagarna får med en sådan bild hem.
Den delen av berättelsen har de flesta inte hört som sett bilden. Det gör inte bilden mindre ikonisk, men det ger en betydligt mer nyanserad bild av samtiden.