Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den polska författaren Olga Tokarczuk på besök i Stockholm år 2011. Om en vecka är hon tillbaka igen. Bild: LEIF R JANSSON / TT

Olga Tokarczuk fick mig att tro på astrologi

De politiska dimensionerna av nobelpristagaren Olga Tokarczuks författarskap har hamnat i fokus och hon har hyllats som en förnyare av den historiska romanen. Mattias Hagberg lyfter fram mystiken.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Första gången jag läste Olga Tokarczuks roman ”Styr din plog över de dödas ben” drabbades jag av en existentiell kris. Plötsligt befann jag mig i ett litterärt universum där jag på fullaste allvar började tro på astrologi, alltså på stjärnornas och spåkortens företräde framför beprövad erfarenhet och evidensbaserad vetenskap. Under några dagar, medan läsningen pågick, mötte jag världen med huvudpersonen Janina Duszejkos blick. Jag såg mönster och samband som bara stjärnorna kunde avslöja. Och jag trodde, fullt och fast, på Olga Tokarczuks romanfigur, när hon lyckades bevisa att några svårutredda mord i hennes hemtrakt i sydvästra Polen var planlagda och utförda av vilda djur. Visst, ville jag utropa, varför skulle inte rävar och hjortar kunna mörda som hämnd på människornas rovdrift på naturen?

Visst, ville jag utropa, varför skulle inte rävar och hjortar kunna mörda som hämnd på människornas rovdrift på naturen?

Kanske överdriver jag något. Det är möjligt. Men jag minns mitt första möte med Olga Tokarczuks roman om Janina Duszejko och hennes säregna verklighet som omvälvande. Något väsentligt hände med mig medan jag läste; jag transformerades; jag upplevde en gradvis förskjutning av tillvaron, en sorts förvanskning av min vardagliga varseblivning.

LÄS MER: Mattias Hagberg: Olga Tokarczuk ifrågasätter möjligheten att begripa allt

Ja, Olga Tokarczuk har en sådan förmåga. Och då ska man komma ihåg att ”Styr din plog över de dödas ben” är en av hennes mindre lyckade romaner. Upplevelsen kan alltså bli ännu starkare – som en tung litterär drog.

Olga Tokarczuks texter har en förmåga att dra in mig i en sorts parallell verklighet, som är igenkännbar, men ändå helt väsensskild. Jag skulle vilja påstå att hon återförtrollar vår värld; att hon ger den en ny och annorlunda lyster.

Okej, jag vet vad ni tänker: Nu tar han väl ändå i, inte kan väl litteraturen åstadkomma något sådant?

Jo, jag tror faktiskt det. När litteraturen är som bäst närmar den sig något som liknar mystiken, den rör sig mot ett tillstånd av transcendens.

LÄS MER: GP Live om Nobelpristagarna Peter Handke och Olga Tokarczuk bakom rubrikerna

I diskussionerna om Olga Tokarczuk efter att nobelpriset tillkännagavs i oktober har många, jag själv inräknad, lyft fram henne som en politisk författare som förnyat den historiska romanen. Det är sant, men också något snävt. Breda spår i hennes författarskap, som har betydelse för förståelsen av henne storhet, har hamnat i bakgrunden. Jag tänker främst på hennes dragning till det gåtfulla, såväl innehållsmässigt som stilistiskt. Vill man förstå Olga Tokarczuks särprägel är det nog ändå i mystiken man ska börja.

Eller, som en av hennes närmaste vänner kärnfullt uttryckt det:

– Hon är en mystiker, en författare som ständigt är på jakt efter sanningen, en sanning som bara kan fångas i rörelse, genom att överskrida gränser.

Själv brukar Olga Tokarczuk berätta en historia om två bröder som hon träffade i sitt arbete som psykolog, innan hon bestämde sig för att bli författare. De båda bröderna hade vuxit upp under identiska förhållanden, men deras upplevelse av barndomen var ändå väsensskild, som om vardagen var splittrad i två. För Olga Tokarczuk blev mötet med bröderna en viktig impuls, en sorts katalysator för skrivandet. Hon insåg att det som vi till vardags kallar verkligheten aldrig är en utan många, att det reella är multiplicerbart med antalet människor.

Vill man förstå Olga Tokarczuks särprägel är det nog ändå i mystiken man ska börja, skriver Mattias Hagberg. Bild: LEIF R JANSSON / TT

Olga Tokarczuk brukar understryka att insikten var banal, att den numera är allmängods inom litteratur och konst, men att den i Polen på åttiotalet var hisnande radikal. Så kan det säkert vara, men samtidigt har tanken fört hennes skrivande i en riktning som är allt annat än trivialt.

Olga Tokarczuk konstruerar sina texter som kollage. Hennes romaner är inga slutna rum där alla bitar till slut hittar sin rätta plats, som i ett pussel. Nej, tvärtom.

Olga Tokarczuk konstruerar sina texter som kollage. Hennes romaner är inga slutna rum där alla bitar till slut hittar sin rätta plats, som i ett pussel. Nej, tvärtom. Hon rör sig hela tiden i flera olika riktningar på en och samma gång. Hon låter det mångtydiga, det polyfona, ta form. Trots det är hennes texter förvånansvärt sammanhållna, som om hon hittat en alldeles egen väg mellan det heterogena och det homogena. Varje gång jag läser ”Löparna” eller ”Daghus, natthus”, med sina pärlband av små underbara berättelser och betraktelser, förvånas jag över denna motsägelsefulla dubbelhet, denna förmåga att vara öppen och sluten på en och samma gång. Olga Tokarczuk är ingen svår författare, men hon är en tvetydig författare.

LÄS MER: Astrologi är mysigt – men det är inte feminism

Ja, i allt detta finns ett drag mot mystiken, mot något bortom vårt intellekt. Och den mystiska texten nöjer sig inte med att beskriva världen. Nej, den ingriper, den förändrar, förvandlar och utvidgar. Den är som en magisk formel – förtrollande.

Ibland tänker jag på Olga Tokarczuks romaner som portaler, som glipor i verklighetens väv. Jag läser dem och kliver ut ur min egen värld och in i en annan. Kanske möts vi på andra sidan.

Fakta: Nobelafton med GP Kultur om Olga Tokarczuk och Peter Handke

Tisdagen den 3 december bjuder GP in till Nobelafton på Göteborgs konserthus. Med start klockan 18.00 kommer kritikerna Mikaela Blomqvist, Mattias Hagberg och Mikael van Reis att samtala om de två nobelpristagarna i litteratur. Biljetter går att boka via gp.se/live