Precis som Jenny Högström (se GP 18/10) lever jag fortfarande i sviterna efter Bergens grandiosa poesifestival. Den samtida poesin bubblar av oheliga allianser med ljudkonst, dagspolitik, science fiction, ståuppkomik, bildkonst, hiphop, vetenskap, electronika ... "det är ju fan här det händer!", utbrister en begeistrad Jenny Högström.
(Två veckor tidigare skriver Pelle Andersson i Aftonbladet att "Dagens yngre poesi saknar 1. Humor. 2. Hugskott eller försök. 3. Närvaro av samtid." Ibland önskar jag att Pelle Andersson skulle skaffa sig en annan utkomst.)
Hur som helst, Bergens poesikavalkader börjar långsamt sjunka ner i kroppen. Min lägenhet är omgiven av påbörjade byggen. Det är slutet av oktober. Uppbrutna gräsmattor. Schaktbilar och stänger. Rätt fula utsikter, hur man än vänder sig. Då börjar jag läsa Arne Johnssons debutdiktsamling Förvandlingar. Igen.
Det är fjärde gången samlingen ges ut. 1985 kom den första gången. Fem år senare ingick den i volymen Ett paradis, trängt. 1995 inledde den Storm av samtidighet och nu trycks den alltså ännu en gång, som separatutgåva precis som för tjugo år sedan.
Det är förstås ovanligt att en debutdiktsamling ges ut fyra gånger på tjugo år, och det skulle aldrig ske på ett större förlag än Symposion, vilket ytterligare förstärker bilden av att det är de små förlagen som bär upp poesiutgivningen i Sverige. Jag undrar om det är någon skillnad att läsa Förvandlingar i dag, mot hur det kunde vara i mitten av åttiotalet?
Min första tanke är att det här är old school. Klassisk, lyhörd, existentiell poesi. Inte så mycket humor. Inte så mycket Anyuru-UKON-Börjel-remix. Ett annat slags osäkerhet. En annan form av skärpa. Dikterna är löst ordnade i numrerade anteckningar, "Palestrinamorgon: Lindesberg, februari". Jag tänker på Lars Norén. På Willy Granqvist. När Johnsson är som bäst är han skarp, klar, obeveklig och blyertstunn. Som i dikten "II" i den första sviten med anteckningar:
"Vi väcktes av ljuden från traktorer och last-
bilar. Dom skrapade trottoarerna rena
från dom hårda grå snövalkarna som
legat sen i julas.
Man lastade och forslade
till en höjd vid stadens utkant. Jag
stod vid fönstret, med benen mot det heta elementet.
Himlen var blågrå, som snitt-
ytan på en avskuren stål-
stav. Det klang av kyla mellan hus-
väggarna, motorerna skrek, vit
rök genomstungen av gula varningsljus bol-
made ur avgasrören. Gång på
gång fylldes skoporna,
som händer,
med grått ljus."
Just den dikten är utan någon förklaring satt inom citationstecken. Som om det var en annan röst som pratade här. Jag tror att jag skulle kunna skriva en hel essäsamling om den enda dikten. Den är så bra att Brutus Östlings Förlag Symposion gärna får ge ut Förvandlingar om fem år igen.
