Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/5

Ojämn fars som inte får fäste

Recension: Förväntningarna är höga och Claes Malmberg jobbar för två, men årets sommarteater på Gunnebo är en ojämn fars full av billiga skämt som inte får fäste, tycker Lis Hellström Sveningson.

Regntunga skyar är inget hinder. Knappast fika- och toaköer heller. Inte ens den sega öppningsscenen, där övriga i ensemblen har den otacksamma uppgiften att spänna upp intrigens snubbeltrådar, sänker förväntningarna. Det viskas i bänkarna: "När kommer han?". Vad alla väntar på är att Claes Malmbergs ska göra entré i årets upplaga av Gunnebo sommarteater.

Pjäsvalet kan tyckas som klippt och skuret för Malmberg, denna improvisationsnörd. Jobba för två, av den engelske dramatikern Richard Bean, hade premiär på National theatre i London 2011 – följd av framgångar i West End och på Broadway. Men Bean bygger sin pjäs på italienaren Carlo Goldonis komedi Två herrars tjänare från 1745. Den hör till Goldonis tidiga produktion där commedia dell'arte-traditionen fortfarande var stark. Commedian arbetar med ett galleri fasta figurer och stort utrymme för improvisation – i den här pjäsen extra tacksam med dubbelspel i allt vad förväxlingar, kärlek och förhalanden heter. Motorn är en rörlig, kvicktänkt och ständigt hungrig Harlekin, som dubbeljobbar utan att det får märkas.

LÄS MER: Premiär: Lekfullt på Gunnebo slott

Det är alltså inte 1700-talet, i samklang med Gunnebomiljön, utan farsen som lockar. Jag kan tänka mig hur det vattnas i munnen på Claes Malmberg, som genom åren byggt upp en suverän publikkontakt med sin sällan sinande svada på sommarscenen. Det finns fog för förväntningarna.

Men det är ingen enmansshow utan en hel föreställning som ska vevas fram. Tillsammans med en rad kollegor och en levande orkester på scen. Regissören Leif Lindblom är ny på Gunnebo, men har en meritlista med inte minst framgångsrika teveserier. Han har tillsammans med ensemblen och Anders Aldgård – mannen vars iscensättningar har lyft sommarteatern från puttrig gräsmattenivå till nöjesevent av storformat – bearbetat Beans pjäs och flyttat handlingen från 1960-talets Brighton till Saltholmen 1963. På Gunnebo finns en fäbless för att förlägga pjäserna så, på nostalgiskt och skojbart avstånd någonstans i Göteborg.

Till moderniseringen av Goldoni hör också Grant Oldings musik, som Thomas Darelid har arrangerat med schvung. Han har även skrivit sångtexterna tillsammans med Anders Aldgård. 60-talsmikrofonerna kommer flitigt i bruk i scenbytena då en försvarlig massa dekor baxas fram och tillbaka, till ringa nytta. Någon ansvarig scenograf finns inte angiven, en firma står för bygget som stackars Magnus Ahlström har anpassat för Gunnebo. Vad nu det kan innebära. Kvällen är späckad med metakommentarer om teaterarbete, men jag har svårt att se det roliga i det tungrodda scenografiarrangemanget.

Marianne Lundquists kostymer och Tina Bengtssons peruker och masker har snitsigare passform, men sammantaget blir Jobba för två en splittrad historia både i tid och form. Malmberg kör som Hilmer Holmberg dubbelt åt två gangstrar och slår nästan knut på sig. Men kvällen är ändå ojämn och de riktigt rungande skratten uteblir. Okej, grundintrigen har sina snår och mår inte bättre av dubbla förflyttningar. Alltså försöker regissör och ensemble tillföra olika grepp. Det lyckas sällan, några är repriser från förr (Malmbergs kroppshydda), andra billiga skämt (gärna under bältet), det mesta stannar på ytan. Visst är Jobba för två lätt underhållning, men någonstans måste den fästa.
Publikkontakten får Malmberg bygga ut till medverkan på scen. Det blir utdraget, inte särskilt kul, varken för dem som ställer upp eller för oss som ser på. 

Av de professionella har Christopher Wollter fått den unge älskaren på sin lott, här reducerad till en skådespelare utan framgång. Wollter har minimalt att jobba med, tur han får sjunga en rivig låt. 

LÄS MER: Hallgren gör farsdebut på Gunnebo

Frida Hallgren är den unga flickan, av gangsterpappan (Anders Hatlo) bortlovad till äktenskap som ekonomisk transaktion, men av händelseutvecklingen befriad att gifta sig med den hon älskar. Rollen är byggd som en dum blondin, Hallgren kämpar för att fylla den med en människa. För att bättra på genusbalansen får Katrin Sundberg spela sekreterare med uttalad kvinnokampspondus. Lisa Larsson, ettrig som en myra, har rollen som kvinnan förklädd till sin döda tvillingbror. Bäst i förklädnad. Hennes älskare spelas av Daniel Träff, elegant och säker i replik och fysik.

Men årets plastiska bedrift – en sådan hör till Gunnebotraditionen – svarar Lars Bethke för. Pådriven av Andreas Anderssons flinke hovmästare och Malmbergs stressade dubbeljobbare balanserar Bethkes åldrade kypare brickor, står på näsan och ramlar utför trappan med osviklig tajming. Samt slår stuntvolter åt Malmbergs figur.
Roligare än så blir det inte.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.