Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/12

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ohlson Wallin tar bilderna till teatern

Kampen för hbtq går som en röd tråd genom Elisabeth Ohlson Wallins liv. Nu kan fotografen och konstnären också lägga till teaterregissör i sitt i sitt cv. I veckan hade hennes pjäs Kung Kristina Alexander, drottningen som egentligen var kung, premiär.

Att göra teater om drottning Kristina är en idé som Elisabeth Ohlson Wallin burit på i mer än tio år.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Numera kan vi titta på Kristina på ett annat sätt och kanske kan hon vara en transperson. Jag känner att det finns plats och är helt ok att tolka henne på det sättet, säger Elisabeth Ohlson Wallin, som tidigare har försökt ge bögar och lesbiska en plats i historien och nu lägger till ett projekt i transfrågan.

– I mina ögon är det en liten upprättelse. Vi inom hbtq har också rätt att få titta på historiska förebilder på vårt sätt, det kan finnas saker där som är bra att berätta.

Och att ge regi är ingenting nytt.

– Jag har tränat genom regissera väldigt många bilder. Precis som Roy Andersson i sina filmer arbetar jag med amatörer i mina konstbilder.

På senare år har hon fotograferat mer och mer för teater, teateraffischer men också mycket spelbilder för Göteborgs stadsteater, Stockholms stadsteater, Dramaten och Strindbergs intima teater.

– Då vågade jag helt plötsligt fråga om jag kunde få sätta upp en pjäs om Kung Kristina och de sa ja, nästan chockartat snabbt, samma dag. Strindbergs intima tyckte att det skulle vara spännande att låta mina bilder komma upp på en scen, förklarar hon.

Hennes fascination för Kristina började redan i början av 70-talet. Hon var elva år och tyckte bäst om kristendom och svensk historia i skolan i Skara.

– Då började jag snegla på drottning Kristina. Vi lärde oss rabbla kungar men jag fastnade hela tiden på Kristina och hennes sätt att våga vara som hon var, att våga bära byxor. Jag ville ju själv aldrig ha klänning när jag var liten, jag kunde identifiera mig henne redan då och sedan dess har hon hängt med i en massa möjliga varianter.

Elisabeth Ohlson Wallin har läst och samlat på böcker om Kristina hela livet och när hon fyllde 20 åkte hon till Rom för första gången för att besöka hennes palats och hela tiden har hon fortsatt att bearbeta denna kvinna.

– Kristina var en tidig förebild helt enkelt. Kanske också en hbtq-förebild mer än vad jag fattade när jag var liten.

Visste du själv att då att du var lesbisk?

–  Ja, jag visste tidigt att jag inte ville gifta mig med en man och sa också tidigt till min mamma att jag inte skulle föda barn. Det ville inte Kristina heller och jag famlade i mörker efter ett slags förebild och Kristina var en sådan kvinna.

Andra sidor av Kristina

Olika forskare har genom åren tolkat regenten olika. Många tidigare historiker beskrev henne lite hånfullt som ful, klumpig, manhaftig och burdus.

–  Men de normkritiska historikerna, exempelvis Eva Borgström och Kjell Lekeby har vågat se andra sidor av Kristina. En annan, idéhistorikern Susanna Åkerman, skriver om en drottning som älskade allkemi (den äldre tidens vetenskap ur vilket den moderna vetenskapliga kemin växte fram) och hade ett eget laboratorium på vinden till sitt italienska palats, att Kristina ansåg att man kunde förändra sitt kön och arbetade med att korrigera sitt kön till det hon kände sig som, en man. Det har kommit fram bland annat genom brev.

Pjäsen Kung Kristina baseras på historiska fakta. Hon var 28 år när hon abdikerade från den svenska tronen, konverterade till katolicismen och bosatte sig i Rom. Pjäsen handlar om identitet och om rätten till sitt eget liv. Kung Kristina spelas av Aleksa Lundberg, den första utbildade skådespelaren med transbakgrund i Sverige. Hon har också varit med och skrivit manus tillsammans med Elisabeth Ohlson Wallin. Det är ett visuellt och sceniskt verk; Elisabeth har filmat transpersoner i 1600-talskläder, som projiceras i bakgrunden som statister.

– Först tror man att det är en oljemålning, sedan börjar de röra på sig. Typiska Elisabeth Ohlson-bilder säger nog de som har följt mig.

 

Självlärd fotograf

Varför blev just fotografi ditt uttryck?

– Jag var dålig i skolan. Blyg och snäll men hade svårt att läsa och uttrycka mig. Jag fattade inte att hade dyslexi utan drog mig undan. Min mamma var konstnärlig, målade oljetavlor och fotograferade väldigt mycket. Så det blev naturligt för mig att intressera mig för kameran och hon uppmuntrade min konstnärliga ådra.

Som fotograf är Elisabeth Ohlson Wallin självlärd. Hon gick med i fotoklubben i början av tonåren och fick lära sig mörkrumsarbete och annat nyttigt av de många äldre farbröder som var medlemmar. Efter ett år som utbytesstudent i USA hade hon tuffat till sig och ändrat sin ursprungsplan för yrkesval från förskollärare till pressfotograf.

– Skaraborgs läns tidning annonserade efter en fotograf 1980 och jag fick tjänsten. Då började det precis bli lite poppis bland tidningarna att ha en kvinnlig fotograf.

Hur var det att växa upp i Skara?

– Strängt. Det var en liten konservativ stad med auktoriteter. Jag vet inte om det var staden i sig eller tiden, 60-talet, som gjorde det. Jag gick i en gammaldags skola där just auktoriteten spelade en stor roll, lärare och rektor sa man inte emot. I dag älskar jag Skara och ser staden på ett helt sätt än när jag var liten. Där hälsar man på varandra och stannar upp och pratar, i storstäder är vi mer rädda för varandra. Allting tar mera tid men jag tycker det är skönt, det är väl för att jag är småstadstjej.

Var dina föräldrar religiösa?

– De var så där medelklasskristna. Det var inga bordsböner men kyrkan var medräknad. Mamma och pappa gick till gudstjänsten i Skara domkyrka nästan varje söndag och både mamma och jag sjöng i kyrkokören.

"Svårt för religiösa dogmer" 

 

Är du kristen?

– Jag kan inte säga det i dag. Jag var det förr. Jag är väldigt intresserad av religion och troende på ett sätt som inte handlar om Gud, men troende på något andligt sätt. Har mycket svårt för religiösa dogmer som jag ständigt vill bråka med.

Elisabeth Ohlson Wallin kom ut som lesbisk 1985. Då var hon 24 år. Då hade hon lämnat Skara för Göteborg och jobbade på Göteborgs-Tidningen, GT.

– Jag tillhör en generation som inte kom ut speciellt tidigt. Det handlade om jobbet också, jag ville bli pressfotograf, som då var ett väldigt mansdominerat yrke. Jag levde ett dubbelliv.

Hon skrev ett långt brev till sina föräldrar och fick ett fint svar tillbaka. Allt kändes klart direkt.

– De har stöttat mig genom allt och jag har verkligen fått kärlek från det hållet och det har varit viktigt.

Lyssnade på Eva Dahlgren

Då fanns det väldigt få förebilder.

– Vi hade några. Alla lesbiska förstod redan på 80-talet att Eva Dahlgren var lesbisk och hennes texter lyssnade vi på. Om och om igen spelade vi skivorna och tolkade. I dag har de unga hur många förebilder som helst, det måste kännas skönt.

Elisabeth Ohlson Wallin är en öppen, glad och varm person som skrattar ofta. Hon utstrålar en blandning av lika delar trygghet och energi. I år fyller hon 56 och trivs med sin ålder. Nyligen var hon med i en podd och fick ta emot en komplimang efteråt: ”kul att du var med, det är roligt att höra gamla berätta”.

– Vad som är skönt är att jag kan steppa tillbaka lite, känner mig inte stressad över att jag behöver leverera massor, massor. Jag gör det som är roligt.

– Att bli äldre betyder att man inte längre bryr sig så mycket om ytliga saker. Det finns ju andra värden och jag har ju tack och lov barn som har hjälpt mig att förstå det.

Familjen och vardagslivet är prioriterat. Loven tillbringas vid stugan vid Hornborgasjön eller i Italien, där barnens pappa bor med sin man.

– Vi har det som de flesta med barn som är nio och tolv, vi läser läxor ihop, tittar på melodifestivalen med blinkande lampor. Ja, det är mycket barn- och hundliv, konstaterar Elisabeth Ohlson Wallin.

Löpsedel från GP

Vi träffas i Elisabeths och hennes fru Minnas (som är formgivare) gemensamma arbetslokal, en ateljé i flera rum. Här inrymdes tidigare en stuckaturfabrik. Vi befinner oss i källarplan men upplever det inte som så, det finns många fönster som släpper in mycket dagsljus.

Det glädjer även GP-fotograf Thanner som passar på att avbryta pratet en stund när solen tittar in för att få bilder i rätt ljus. Elisabeth Ohlson Wallin leker med familjens två franska bulldoggar, Frank och den prickige Pixel, på golvet och poserar glatt för kollegan.

Det största rummet har fått en personlig planlösning. Vid ena väggen hänger olika bakgrunder för fotograferingar. Mitt emot har Elisabeth sitt skrivbord. Andra
sidan är inrett som ett trivsamt vardagsrum med välfyllda bokhyllor och med äldre möbler.

– Det mesta av möblemanget har jag ärvt efter min faster. Det är en kreativ miljö och alla trivs här, både kunder och kompisar som tittar in på kopp kaffe.

På en av väggarna sitter en inramad löpsedel från Göteborgs-Posten anno 1998.

”Ecce Homo fyller kyrkan

Demonstrationer och hårda ord”

Löpet syftar på hennes debut som konstnär när hon ställde ut Ecce Homo i ett skyddsrum på Södermalm i Stockholm. I tolv fotografier tolkade hon bibliska situationer med homosexuella modeller. När bilderna senare visades som bildspel i Uppsala domkyrka och Annedalskyrkan i Göteborg var uppmärksamheten enorm och debatten omfattande. Reaktionerna var både positiva och negativa. Kritikerna hade svårt för bildernas sexuella laddning.

– Hade jag vetat vad som skulle hända hade jag nog aldrig vågat göra utställningen. När jag tittar på bilderna i dag tänker jag att det var en annan tid och jag var en annan person, jag var så oskuldsfull.

Hot och protester

Bakgrunden till utställningen var att många av Elisabeth Ohlson Wallins kompisar dog i aids vid den här tiden.

– Jag hakade upp mig på att vissa präster i kyrkan sa att det var Guds straff. Jag med min bakgrund i söndagsskolan och kyrkokören i Skara hade trott att alla i kyrkan var snälla.

Både före, under och efter Ecce Homo kände hon ett starkt stöd av Svenska kyrkan. När hon inför utställningen besökte den dåvarande ärkebiskopen K G Hammar och visade honom bilderna var han positiv.

– ”Å vilket fint evangelium” ”det här kommer att gå bra”, sa han. Då visste ju varken han eller jag att vi båda skulle bli mordhotade ett halvår senare.

Inte heller anade Hammar att Påven skulle ställa in hans biskopens planerade audiens.

Men Ecce Homo var förlösande även för kyrkan.

– De inom kyrkan som var för allas lika värde kunde använda Ecce Homo som ett verktyg. De fick äntligen en chans att tala, säger Elisabeth Ohlson Wallin.

Utställningen turnerade i Sverige och Europa och sågs av mer än 120 000 besökare. Det blev hennes konstnärliga genombrott och gjorde henne till en världskändis.

– En sådan där sak gör man bara en gång i livet. I dag är jag ödmjuk och stolt över vad som hände, att så många elever och lärare såg utställningen och att det blev en bred diskussion i samhället.

"Ingen provokatör"


– Men efter Drottningbilden var det ännu värre. Jag har aldrig upplevt en sådan tystnad. Det var som att dra ner rullgardinen.Reaktionerna var blandade, efter Ecce Homo hade hon visst beskydd och stundtals svårt att få jobb. Det var inte alla som ville eller vågade förknippas med Ohlson Wallin.

Verket från 2012 visar Carl XVI Gustaf med sina manliga vänner som äter pizza på Camilla Henemarks nakna kropp och en skurande Drottning Silvia som försöker få bort ett hakkors i parketten. Drottningen anmälde flera tidningar som publicerade bilden och debatten som följde handlade om hur långt en satir får gå.

– Efteråt kom internethoten och de är ju väldigt obehagliga, de tränger in på ett annat sätt. Jag tappade kontrollen, försökte be om ursäkt. Det gick för långt. Man kan säga att det värre att peta i kungahuset än att peta i Jesu liv.

Efter den smällen tappade hon lusten att ta bilder som provocerar.

– Som person känner jag mig inte som provokatör, det är ju ämnena som jag tar upp som är provokativa.

Året därpå gjorde hon en dokumentärbok om Sverige. De senaste åren har hon ägnat sig åt andra dokumentära fotoprojekt. Svenskar som har gjort avtryck, kallar hon ett, det ska bli en utställning. Det andra, Judiskt liv i Sverige, som hon länge drömt om att dokumentera.

– När man lever i en minoritet som jag gör är det lätt att identifiera sig med andra minoriteter. Och när en grupp måste ha ständig bevakning på exempelvis skolor reagerar jag, det är oacceptabelt, säger hon med eftertryck i rösten.

Älskade och hatade bilder

Elisabeth Ohlson Wallins bilder är älskade och hatade.

– Jag har min stil. Jag gillar att vara tydlig och blåsa ut mitt budskap. Jag vill ha texter till bilder och det har att göra med att jag jobbat med journalistik från början. Jag har alltid tyckt om att berätta en historia, det är min grej. Och sedan har jag adderat konsten till mina reportage.

Hur ser listan över ogjorda jobb ut?

– Jag har alltid haft en dröm om att åka till Ryssland och skildra hbtq-världen, där förekommer mycket våld, folk blir slagna och misshandlade och måste leva under jord. Ett jobb som just nu är för farligt. Gärna också en teaterpjäs till, jag har en idé till, den handlar inte om hbtq. Vi får se om det blir något.

Kung Kristina Alexander hade premiär i onsdags och fick många fina recensioner. Vi lägger till en klassisk fråga via mejl: Hur känns det?

– Att läsa alla de fantastiskt fina recensionerna av pjäsen var omtumlande. Jag känner att kritikerna äntligen förstår mig när jag testar. Det lär bli mer av det i framtiden för jag älskar teatern!

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.