Huset står övergivet och hukar mellan kalhygget och granskogen. Ibland när jag går förbi där står grinden öppen, ibland är den stängd. Det måste vara fler än jag som inte kan låta bli att titta på tidningarna på det gamla dasset, golvet som ruttnat, blåblusen som är avhängd på en spik i ladan för fem decennier sedan. På försommaren smyger jag dit och förser mig av den frodiga rabarbern. Den vägrar ta sig i trädgården till mitt hus en kilometer därifrån. Här är det ingen som äter av den.
Ödehusen finns överallt i vårt numera granplanteringstäckta land. Ofta har de kommit med på köpet till något skogsskifte eller blivit övergivna i en arvstvist. Man föreställer sig gärna att det finns en särskild historia bakom, en tragedi kanske, men ofta är det så enkelt som att ingen ville bo där. Och nu är huset för skruttigt för att ens hyra ut som sommarstuga.
LÄS MER:Poesin blir lidande i striden om vår uppmärksamhet
Det måste vara fler än jag som inte kan låta bli att titta på tidningarna på det gamla dasset, golvet som ruttnat, blåblusen som är avhängd på en spik i ladan för fem decennier sedan.
I grupper på Facebook är längtan till landet stark, Här delar ödehusfantasterna med sig av bilder på hopplösa projekt som de renoverat till beboelighet. Ju värre desto bättre, tänker man när lätt man ser bilderna. Är det något Jesuskomplex som ligger djupt hos oss människor, att vi vill rädda riktigt omöjliga projekt, hus med inrasade tak eller grava fuktproblem, för att det får oss att känna oss viktiga?
LÄS MER:Nu är vi alla hedonister
Nja, sanningen ligger kanske snarare i det låga priset. Och att ett hus som stått orört i decennier ofta har skonats från den senaste renoveringshysterin. De har kvar alla de där genuina detaljerna som många av oss älskar att älska.
Att många var bönder, lantarbetare, pigor, statare, skogsarbetare, och så vidare, det vill vi gärna glömma. Det är pinsamt, omodernt och luktar illa. ”Lortsverige”, det är bara inte vi längre.
Vissa kommuner har till och med gjort politiska åtgärder för att para ihop ödehus med nya ägare, istället för att låta brandkåren begå brandövning med dem. Av någon anledning är det inte okej att de bara står där, det sägs vara en säkerhetsrisk.
Jag tänker på Sverige som ett land med förträngningsproblematik. Att vi bara för hundra år sen var ett på många vis agrart samhälle, där många bodde på landsbygden och försörjde sig med lantbruk vill vi gärna glömma. Det är pinsamt, omodernt och luktar illa. ”Lortsverige”, det är bara inte vi längre.
Eller så fetischerar vi den ”fria svenska bonden” på sverigedemokratiskt vis. Men det är en falsk romantik, alla var inte jordägande bönder utan också lantarbetare, torpare, pigor, statare, skogsarbetare, och så vidare.
Det är alltså ingen slump att så många drömmer om just ett liv på landet.
I det senaste numret av Arbetarhistoria, Arbetarrörelsens arkivs tidskrift, försöker gästredaktörerna och ekonomihistorikerna Carolina Uppenberg och Erik Bengtsson skapa nya perspektiv på samhället innan och under industrialiseringen. Där påpekar de att ”lantarbetare och bönder ofta glöms bort i skildringen av industrisamhället, trots att statarsystemet avskaffades först 1945”. Det går inte riktigt ihop med bilden av övergången mellan agrart samhälle till industriellt. I själva verket verkar systemen ha existerat parallellt, vill numret visa. Detta går igenom i majoritetssvenskens släkthistorier, liksom hos många andra.
LÄS MER:Nobelpristagaren Louise Glücks ”Vild iris” får en att tappa andan
Det är alltså ingen slump att så många drömmer om just ett liv på landet. Det har materiella orsaker. Denna längtan beror kanske inte så mycket på att samhället har blivit sämre som att förändringen skedde helt nyss. Det var ett ögonblick sen i planetens ögon, en blinkning.
Vi är ofta mycket trögare än vad vi tror. Samhället må förändras snabbt, men vi är knappast lika flexibla. Det värker i oss, händerna vet inte vad de ska göra. Vi har en vag känsla av att ha förlorat något. Så går vi där med våra loppisinköpta blåkläder i fritidshuset, hugger lite ved och nynnar på ”Alla har glömt… Men inte jag…”.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
