Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Nya stolarna vållar problem

Göteborgs konserthus har fått nya stolar. Men också vissa akustiska problem, konstaterar Magnus Haglund.

Symfonikerna inleder säsongen 2016/17 med nya stolar och delvis nytt golv i salongen. Meningen är att förbättra bland annat akustiken, men denna kväll är resultatet inte helt lyckat. Här och där uppstår dynamiska förskjutningar i klangbilden. De tonstarka passagerna blir väl skarpa och hårda, exempelvis i Edvard Griegs Peer Gynt-musik, annars något av orkesterns paradgren, inte minst under åren med Neeme Järvi. Det kommer naturligtvis att rätta till sig, men det hela visar också hur detaljkänslig den här verksamheten är och hur mycket den handlar om noggrannhet, på alla nivåer.

Till en viss del beror det på dirigenten Alain Altinoglu som i väl hög grad betonar kontrasterna mellan stort och litet, expressivt utspel och återhållsamt uttryck, på bekostnad av nyansskiftningarna däremellan. Det varma och flödande spelet kommer inte fram, den lyriskt lyssnande kommunikationen mellan stråket och träblåset som hör ihop med naturdimensionen i Griegs musik, och själva rummet får något stumt över sig. Men det är speciellt att få höra solopassagerna på viola och violin där Grieg härmar folkmusikspelet på hardangerfela, och det är svårt att inte känna den hemliga lockelsen i Bergakungens sal, hur sönderspelad denna hitmelodi än är. Dessutom framför sopranen Klara Ek Solveigs sång och vaggsång på ett fint och otvunget vis.

Inte heller Sibelius violinkonsert, som denna kväll framförs av den lettiska violinisten Baiba Skride, får någon riktigt lyckad tolkning. Trots den vackra tonen och de fläckfria, virtuosa löpningarna uppstår ingen musikalisk utveckling. Det blir mest en räcka enskildheter efter varandra.

Det intressantaste inslaget utgörs i stället av Mats Larsson Gothes The Apotheosis of Dance, en sorts remix på Beethovens sjunde symfoni. Stycket består av Beethovens toner, fast i andra ordningar, inte helt olikt hur kanadensaren John Oswald arbetar. Fast till skillnad från Oswalds radikala omläsningar av alltifrån Beethoven till Dolly Parton, finns det egentligen ingenting som utmanar i Larsson Gothes version. Men här finns i alla fall en stark känsla av energi och rörelse.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.