Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Axel Andersson klär av den romantiska myten om simning och hävdar att simning är en teknik som har lärts ut från lärare till elev – förändrats, glömts bort, och återuppstått genom historien.

Nya sanningar om simning

Det finns ingenting naturligt med simning. Tvärtom. Nya sanningar uppdagas och blandas med igenkänning när Malin Lindroth läser Axel Anderssons essä Den koloniala simskolan.


Det börjar med en pojke i en simbassäng på en västsvensk bruksort. Sexton år har hunnit gå sedan Edwin "Buzz" Aldrin, som andra människan på månen, dansade sin viktlösa dans i astronautdräkten. "Som ett påbyltat dagisbarn bland vattenpölar." När pojken i bassängen sätter foten mot den kaklade botten och häver sig upp mot ytan blir han en vattnets astronaut. Lite fusk måste till men han känner ändå känslan. Studsande, plaskande med fäktande armar och foten trevande mot botten snuddar han vid den viktlöshet som är astronautens. 

Scenen, som inleder Axel Anderssons essä Den koloniala simskolan väcker stark igenkänning hos mig. Ja just så skräckblandat magiskt var det att vara ett simskolebarn som inte vågade lita på att simfrökens instruktioner räckte till för att hålla en flytande ovan de skrämmande djupen. Att skenbart enkla simrörelser också kulturhistoriskt är en högst komplex aktivitet står klart när jag läser vidare i Anderssons essä. 

Är simmaren en västerländsk hjälte, som famnar elementen i skönandlig samklang med naturen?  Författare som Lord Byron och Goethe skulle kanske uttrycka sig så.   
Därmed har de med god hjälp av Rousseau – den "ädle vildens" besjungare – närt västvärldens myt om simmaren, som en synnerligen naturlig typ, på flykt från det fula maskinella samhället.   Historikern och kritikern Axel Andersson klär av den romantiska myten och inskärper: det finns inget naturligt med simning. Snarare är simning en teknik som har lärts ut från lärare till elev – förändrats, glömts bort, och återuppstått genom historien.   

För antikens romare var simningen en del av allmänbildningen, lika högt värderad som läsning.  I och med romarrikets fall försvann badhuskulturen och avloppssystemet försämrades. Epidemier bredde ut sig, tillsammans med kristna prydhetsideal och konsten att crawla föll i glömska i Europa. Européerna blev ett drunknande folk, som höll sig på land, fram tills medeltidens slut. När kolonialtidens skepp så småningom nådde Afrika, Polynesien och Nordamerika såg man med misstänksamhet på de vattenkonster som utövades av urbefolkningen. 

Om 1700 – och 1800 talets europé överhuvudtaget kunde simma var det grod- eller hundsim som gällde. Att hålla armarna under ytan stämde överens med de romantiska idealen. Ändå kom man efterhand att "importera" crawlen.              
För att det "barbariska plaskandet" skulle hitta tillbaka till Europa, och till den vita befolkningen i USA, krävdes möten mellan kolonisatörer och koloniserade – den amerikanska språk- och litteraturforskaren Mary Louise Pratt pratar om kontaktzoner – som ofta var våldsamma, oönskade. Så kom västvärlden att bli elev i en brutal sorts simskola där den värld den såg som underlägsen var läraren.   

Axel Andersson skriver om allt detta, och mycket mer, med ett engagemang som efterhand gör den teoretiska bitvis lite tungskodda boken till en riktig bladvändare. Simningens historia kan låta som ett trivsamt nördigt ämne. Men Anderssons bok är allt annat än en anekdotfylld godisask för simintresserade. Som en utgångspunkt finns Marcel Mauss teori om kroppstekniker från trettiotalet. Vad Andersson gör är att, i samma anda som den franska socialantropologen, skala ned simningen till en teknik. Därmed blir det fascinerande synligt hur skenbart enkla kroppsrörelser i själva verket är bärare av våldsam kulturhistoria. 

Med sitt starka fokus på teori kräver Axel Anderssons bok en uppmärksam läsare. Samtidigt rymmer texten så många handfasta pedagogiska exempel att jag vågar påstå att den kan tala till en hyfsat bred läsekrets. Under läsningen får jag gott om små och stora aha-upplevelser om allt från Johnny Weissmullers fejkade identitet – han förteg sin ungerska bakgrund för att kunna att simma med det amerikanska OS-laget till medialiseringens påverkan på simning under 1900-talet. Men mest är det perspektivskiftet  som gör att jag sitter som klistrad vid texten. Elegant och oavbrutet tankeutmanande gör Andersson upp med bilden av väst som den överlägsna läraren, som sprider sin kunskap till den påstått eftersatta världen.  

Som hårdast drabbar boken när den handlar om drunkning och klass. Andersson lägger statistiken på bordet och visar hur fattiga, i världen och i Sverige, löper långt större risk att drunkna än de välbeställda. Därmed faller texten smärtsamt väl på plats i vår tid. Man tänker på den sviktande simkunnigheten hos skolbarn, på alla tolvåringar som inte klarar av att simma tvåhundra meter, på antalet barndrunkningar som ökade dramatiskt förra året och på undersökningarna som visar hur den socioekonomiska bakgrunden spelar roll. Och man tänker på badhusdebatterna, på vem som upplever sig ha tillträde till bassängerna och inte. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.