Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Nya sätt att berätta om resor

De klassiska reseskildrarna har via boksidorna tagit oss med kors och tvärs genom världen, hjälpt oss se den på nya och annorlunda vis. Men vilken betydelse har dessa böcker i dag, där vi bara genom att googla eller byta tv-kanal kan befinna oss i vilket avlägset hörn av jorden som helst? Är reseskildringen på väg att dö ut?
"I min mormors matsal stod ett vitrinskåp och i skåpet fanns en skinnbit. Den var inte stor men tjock och läderaktig med grova, röda hårstrån."
Inledningen till Bruce Chatwins reseklassiker I Patagonien är lika självklar som den i Strindbergs Hemsöborna. Skinnbiten visar sig vara från en urtida sengångare, och hade postats till Chatwins mormor av hennes kusin. Trettio år senare beger sig Chatwin själv till det vindpinade Patagonien för att leta efter sin förfader och sengångarens grotta.

Ända sedan turismens födelse på 1700-talet, då den traditionella studieresan för engelska gentlemän förändrades till en allmänbildande nöjesresa, har vi kunnat besöka världen i läslampans sken. Och det i sällskap med alltifrån Jean Jacques Rousseau, som var den förste som skrev om naturens skönhet när han reste genom Alperna på 1760-talet, till motvillige nutidsresenären Jenny Diski, som lider av social fobi.

Men de klassiska reseskildringarna har det tufft i dag. Marie Peterson är författare och litteraturkritiker, och hängiven läsare av genren. Hon ser en tydlig trend mot en ökad specialisering av reselitteraturen. Vi som reser jagar alltmer exotiska och annorlunda upplevelser, och önskar därför böcker för ändamålet. Utbudet är enormt av manualer för bergsklättring i Nepal i soluppgången, loggböcker för simning runt Storbritannien, guider för barnvagnspromenader i Stockholm. Ändå är verken förvånansvärt likartade till sin karaktär, menar Marie Peterson.
- Visserligen kompetenta inom sitt område, men fokus ligger på aktiviteter, snarare än att genom författarens ögon få lära känna en plats, ett land, ett folk.

De långsamma, klassiska reseskildringarna med sina mödosamt insamlade intryck lever förvisso kvar, men har fått hård konkurrens.
Vissa går så långt som att hävda att reseskildringen är på väg att tyna bort. Reseskildraren Evelyn Waugh beklagade sig över att sedan andra världskrigets slut är det sanna resandet en omöjlighet. Aldrig mer ska världen ligga öppen för oss på samma sätt som förut, det har flygturismen sett till. Äventyrens och de stora upptäckternas tid är förbi.
Författaren Edward Marriott menade i en intervju för några år sedan att reselitteraturens kris står att finna i en av dess grundtankar - berättarrösten, auktoriteten som läsaren i allmänhet förlitat sig på. I en postmodern värld som självsäkert gjort upp med alla möjliga auktoriteter, finns också en ökande motvilja mot att betrakta verkligheten genom en enda persons ögon. Dessutom: I globaliseringsprocessen förändras politiska och kulturella verkligheter snabbt, och den ensamme världsresenärens berättelser kan mycket väl vara inaktuella innan de ens kommit ut, menar Marriott.

Men på universiteten världen över forskas det om reseskildringar som aldrig förr. Kanske för att genren inte alls är på utdöende, bara stadd i förändring. Och för att reseskildringen fortfarande i högsta grad fungerar som en samlingspunkt för en rad dagsaktuella frågor som rör identitet och främlingskap, narrativa fiktioner och dokumentära reportage. Det menar Olle Widhe, doktor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, som forskar om svenska reseskildringar under 1900-talet.
- Fram till andra världskriget var ju kulturbegreppet relativt homogent. Men i och med den postkoloniala utvecklingen är det svårare att beskriva ett land som ett folk och en kultur. Därför har reseskildringen inte längre samma bildande roll som den hade tidigare, där den ensamme reseskildraren beskrev de främmande folkens "oföränderlighet". Den har blivit mer subjektiv, och mångfaldig. Nuförtiden kan dessutom vem som helst resa i spåren av författaren, säger han.

I dag har äventyrsberättelsen tonats ner, man upptäcker inte främst vita fläckar på kartan, menar Olle Widhe. I stället är det intressanta hur man ska förstå och beskriva det annorlunda. Detta är också en anledning - liksom det alltmer varierande resandet - till att reseskildringen mer än någonsin är en väldigt vid genre där man hittar hybrider av exempelvis reseskildring, essä, självbiografi och journalistik, som Ola Wongs No, I'm from Borås och Åsne Seijerstads Bokhandlaren i Kabul. Likaväl som beställningsverk om apelsinlundar i Toscana. Eller förvisso romaner som Populärmusik från Vittula, med sin spänning mellan Anapurna och Pajala, och där populärmusikens intåg i Pajala visar att allting förändras. Och i ärlighetens namn är det svårt att bestämma vad som är en "riktig" reseskildring, menar Widhe.
- Därför kan man inte heller säga att reseskildringen är på väg att dö ut. För så länge det finns en vilja att berätta något, lever den kvar. Det som är så intressant är att reseskildringen ofta är engagerad i ett samtida problem, som exempelvis Eva Sohlmans nya bok Arabia Felix i terrorns tid från Jemen, där hon får tillgång till en sfär som är okänd för männen. Det kommer alltid att finnas ett behov av att förstå den andre.

Den sortens kunskap är svår att få genom att surfa på internet, menar han. Informationssamhället ur just det perspektivet är på många sätt en myt. Den personligt berättade erfarenheten och mötet ger ett helt annat djup, även om det naturligtvis alltid finns fördomar och felaktiga tolkningar utifrån okunskap. Men detta tycker Olle Widhe att reseskildrarna blivit bättre och bättre på.

Vad gäller reseskildringens framtid tror Olle Widhe att vi kanske - precis som många kritiker efterlyst - får se mer av reseskildringar från den "egna" mångfaldskulturen, som borde vara en lika spännande upptäcktsresa som att bege sig till andra sidan klotet. Även Marie Peterson väntar på reseskildringen med stort R, den som vänder upp och ner på det invanda och förutsägbara.
- Förflyttningar har vi haft i alla tider, och många av dem är faktiskt ofrivilliga, något de flesta av Sveriges invandrare är alltför bekanta med. Deras perspektiv är ju jätteintressant. Och när de själva reser på semester, vart åker de då? Tänk till exempel en resebok om Kroatien, skriven av en exilkroat. Det betyder att det vi betraktar som den självklara utgångspunkten - västvärlden och framför allt Europa - skulle bli det exotiska. Vi skulle plötsligt observeras utifrån. Det vore spännande läsning.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.