”Heroin chic” är tillbaka. Enligt tabloidtidningen New York Post är det återigen coolt att se tärd och sjukligt smal ut, precis som i mitten av 1990-talet då Kate Moss sa ”inget smakar så bra som smalhet känns”.

Men påståendet har stött på protester. På Instagram svarade skådespelerskan Jameela Jamil ("The Good Place") att kvinnokroppen inte är en trend. Andra håller med och postar bilder på sig själva och sina högst normala kroppar i underkläder för att understryka detta.

Men de har fått det hela om bakfoten. ”Heroin chic” handlar inte om smalhet. Och frågan är inte huruvida trenden är tillbaka eller inte, utan varför den ens dyker upp här och nu.

För om det är en sak vi vet om mode och trender så är det att på en trend följer alltid en mottrend. 1990-talets deppiga, ledsna ”heroin chic” var en reaktion på 1980-talets glättighet, excess och konsumism, och på 1980-talets strikta uppdelning av duktiga och dåliga flickor (tänk på valfri såpa eller tv-serie från den tiden och rollerna de olika kvinnorna hade där). Så varför dyker ”heroin chic” upp här och nu igen?

I New York Posts artikel förra månaden, och även i påföljande artiklar i tidningar som Vogue och ELLE, används modeller som Bella Hadid, Lila Moss och Kaia Gerber som exempel på ”heroin chic”. Att de två sistnämnda har mammor som var supermodeller på 1990-talet ses som bevis (!) på att ”heroin chic” är tillbaka. Som övrigt exempel används kvinnorna i klanen Kardashian, kända för sina (onaturligt) extrema kurvor – som nu tycks ha minskat.

Men en modell är inte ”heroin chic” bara för att hon är smal.

Uttrycket användes redan på 1980-talet och syftade då liksom nu till en look som vittnade om en partajande livsstil, om fest och droger tre dygn i sträck. En frånvarande blick och – givetvis – undernärd kropp.

1990-talet var en tid då rehabkliniker var rena kändisträffarna.

Men ”heroin chic” hade också kulturella kopplingar. Under 1980-talet kom den typiska heroinanvändaren från de lägre samhällsklasserna i storstadsslum. Under 1990-talet blev drogen i stället populär bland unga, vita från medelklassen i förorterna. Detta samtidigt som bilden av heroinanvändande blev vanligare inom kulturen, speciellt inom film. Till exempel ”Trainspotting” och ”Pulp Fiction”. Även om det inte var särskilt smickrande bilder av drogmissbruk var sammanhanget det. 1990-talet var en tid då rehabkliniker var rena kändisträffarna.

1990-talet var också en fruktsam tid för modeindustrin. Kreativiteten flödade, ledande modehus tog in chefsdesigners som trodde på mode som konst och samhällsskildring. Marknaden skulle demokratiseras, de allra dyraste märkena skapade kollektioner med en billigare prislapp för en yngre publik. Modetidningarna var auktoriteter, supermodellerna stjärnor.

I sin estetik tog ”heroin chic” inspiration från 1970-talet, i synnerhet konstfotografi: realistiska miljöer och skitiga subjekt. På 1970-talet var det populärt att porträttera ”den utstötta”, människan i utkanten av samhället, som den fattiga, transvestiten, sexarbetaren, missbrukaren. Helt enkelt ”den andre”, den som sällan fick synas i mainstreammedia. I kontrast till 1980-talets neonfärgade, glittriga, blanka yuppie och tidiga 1990-talets solbrända, tränande och seriebantande hälsokvinna var ”heroin chic” den andre.

Vad är i så fall ”heroin chic” i dag? Vad är hon en motreaktion på? Svar: vår tids kroppspositivism, hälsosamma kroppar och balanserat leverne. Det som i dag utgör ”wellness”-industrin. Branschen som säger att vi förtjänar att må bra, paradoxalt nog i en tid då fler mår dåligt, upplever oro och stress inför framtiden.

Uttrycket användes redan på 1980-talet och syftade då liksom nu till en look som vittnade om en partajande livsstil, om fest och droger tre dygn i sträck.

Både kroppspositivism och wellness-industrin sätter press på individen. Det är upp till dig att bli bekväm i din egen kropp, även när rådande skönhetsnorm säger att din kropp är fel. Din lycka är bara du själv ansvarig för.

För det smala idealet har inte försvunnit. Av de femtio mest anlitade och populära modellerna på industrisidan models.com är bara tre vad man kallar plus-size. På modevisningarna i New York, London, Milano och Paris hade 90 av 247 representerade modemärken en plus-sizemodell på catwalken, då bara en i ett hav av konventionellt smala modeller.

TikTok och andra appar har blockat söktermen ”heroin chic” för att den leder till osunda ideal, och en sökning på ”thinspo” (det vill säga bilder på smala personer för att inspireras i sin jakt på smalhet) leder till hjälpföreningar för ätstörningar. Det kanske är bra. Men det hindrar ju inte att sökningar på dessa ord sker och har skett i så pass stor skala att man känt sig manad att göra någonting åt det. Själva sökningen då, inte orsaken till den. Då skulle man behöva ta itu med saker som fettfobi, sexism, klasskillnader och rasism som dikterar relationen till både den egna kroppen och andras.

Jakten på smalhet och den lycka en smal kropp skulle kunna medföra har inte försvunnit. Den har bara ersatts av jakten på wellness, hälsa, fitness och ”empowerment”. En eventuell comeback av ”heroin chic” är en motreaktion på detta.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: Bantningens historia upprepar sig ständigt

LÄS OCKSÅ: Då blev det röda läppstiftet politik

LÄS OCKSÅ: I parfymhistorien är svenskar nybörjare

Följ

Caroline Hainer

[email protected]

Följ