Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Sist på plats? Vid Mendenhallglaciären på sydöstra Alaska varnas för att gå genom den istunnel som skapats, ger man sig ändå av rekommenderas flytväst, ullkläder, ishackor, mobiltelefon och att man inte går ensam. Svalbardi kostar bortåt 1000 kronor flaskan. Vattnet kommer från isberg som plockats upp med båt i Kongsfjorden, arktiska Svalbard. Miljöorganisationer har rest kritik mot den här sortens exploatering. Den är resurskrävande och bedrivs i ekologiskt känsliga områden, skriver Björn Billing.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Nya begär väcks av smältande is

Resor till platser ”innan de försvinner”, glaciärers smälta is i exklusiva drinkar eller som ingrediens i lyxiga skönhetskrämer. Längtan efter att vara sist i raden, att uppleva det sista i sitt slag, har plötsligt blivit åtråvärt.

Den enes död, den andres bröd, säger ordspråket. Det är en öppen fråga vad klimatförändringarna på sikt resulterar i, men ett är säkert: det kommer att göras pengar på vad som än sker. Marknadens lockrop ljuder redan.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Tidigare i år tipsade Metro om ”Fem sevärda resmål som håller på att försvinna”. Kanske, spekuleras det, hör vi till de sista generationerna som kan få uppleva Maldiverna och Venedig ovan vattenytan och se de kinesiska dynastiernas storverk innan de sveps in och bryts ner av luftföroreningar.

Den här typen av listor blir allt vanligare. ”Tio glaciärer du måste se innan det är för sent.” Att listorna oftast rör sig om just glaciärer är inte konstigt. Ingenting visualiserar global uppvärmning lika tydligt som jordens krympande isar, ingenting förkroppsligar lika symboliskt de oåterkalleliga skeendena som när uråldriga ismassor störtar ner i havet – tiotusen år i ett ögonblick.

Som sublima kvaliteter låter sig detta konsumeras. Om Alaskas kalvande glaciärer skriver Metros Ricki Petrini: ”Vem hade kunnat ana att klimatförändringar skulle få ett ansikte, ett skådespel så dramatiskt (och vackert) att det nu lockar mig som turist?”

Glaciärer står också för renhet och orörd natur, vilket entreprenörer förstått att omvandla till kulinariska begär. Sedan ett par årtionden säljs glaciäris som exotiskt tillbehör till drinken på exklusiva barer i Tokyo, New York, London och Dubai.

Norska företaget Svaice utlovar kunden vatten ”från tidernas begynnelse, fruset av naturen till dyrbar is i de mest otillgängliga av platser”. Att materialet hämtas från Svartisen som varje år beträds av vandrare och beskådas av hundratusentals resenärer med Hurtigruten, spelar lika lite roll som att smältvatten används i kraftverk. I marknadsföringen blir arktisk glaciär lika med norrskensmystik och historia bortom mänskliga mått.

Det ”blå guldet” har blivit en så pass åtråvärd vara att det uppstått en illegal marknad, med glaciärtjuvar som bryter is i nationalparker ungefär såsom jägare skjuter elefanter för att sälja elfenben. För några år sedan arresterades en man i Chile med ett isblock på fem ton i sin lastbil, taget från Jorge Montt-glaciären i Patagonien – en av jordens snabbast krympande glaciärer. Antropogena orsaker i en skrattspegel.

Det finns också andra sätt att varu- fiera de smältande isarnas och den borttynande vildmarkens aura.

I Kina anses vatten från Himalayas höjder utgöra renhet i flytande form. På flaska är det en ytterst profitabel fantasi och bolag står i kö för licenser att buteljera glaciärvatten från Tibet. Motsvarande en halv miljard dollar har investerats i infrastruktur för verksamheten. Som spinoff dyker vattnet upp i skönhetskrämer och ögondroppar.

Kan produkten förknippas med Mount Everest (Qomolangma) höjs såklart attraktionen. Märket Qomolangma Glacier hör följaktligen till de mest populära. Vattnet har tappats bara åtta mil från Everest Base Camp.

Exklusivt men ändå en vardagsdryck jämfört med Svalbardi, som gick för bortåt tusen kronor flaskan när den lanserades på Harrods i London. Vattnet kommer från isberg som plockats upp med båt i Kongsfjorden, arktiska Svalbard – ”en av Europas sista stora vildmarker” kan hemsidan berätta. I marknadsföringen framhävs isblockens korta ”liv” innan de ”smälter bort för alltid”. Smakupplevelsen sägs vara lika efemär, lik snöflingor på tungan.

Miljöorganisationer har rest kritik mot den här sortens exploatering. Den är resurskrävande och bedrivs i ekologiskt känsliga områden. Vissa menar att det dessutom är cyniskt att profitera på klimatförändringarnas symboler.

För vad är det egentligen som konsumeras i dessa resor och lyxvaror? Kanske är det själva försvinnandets vemodiga skönhet som visar sig i vyerna. Kanske är det nostalgin efter förlorad oskuld, oförstörd vildmark, som porlar i glaset.

Det fanns en tid när Robinsonkänslan att vara den första lockade konsumenter. I antropocen är det tvärtom: ingenting kittlar begäret som att vara den sista människan. Innan det är för sent. Innan naturen förändrats för alltid. När det egentligen är någonting annat som borde förändras.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.