Kriget i Mellanöstern är inne på sin tredje vecka eller sitt sjunde årtionde, hur man nu vill räkna. Pratet om "rimlig vedergällning" blir allt mer absurt.
Vilken nivå av vedergällning vore då rimlig mot en stat som är grundad på fördrivning av ett folk? Som stjäl deras vatten, river deras hus, sliter upp deras olivträd och stänger in dem bakom en mur? Hur många raketanfall skulle det motsvara enligt de principer om "proportionerligt våld" som nu tycks ha blivit acceptabelt?
Tvåstatslösningen har kommit till vägs ände; det palestinska självstyret kan inte existera annat än som bantustans på Israels villkor. Dessutom lämnas flyktingfrågan olöst och varje plan som förutsätter att någon grupp skall underordnas och förtryckas är dömd på förhand. Eller snarare, sådana planer passar dem som vill ha ett befäst fort i Mellanöstern som är fjättrat till mäktiga bidragsgivare.
Inga stormaktsöverenskommelser kommer att lösa Palestinafrågan. Tvärtom, Mellanösterns tragedi är regisserad av stormakterna och Israel skulle inte finnas till om det inte vore för USA:s oljeintressen. Förutom miljarder i energistöd pumpar USA in över 5 miljarder dollar i Israels militär årligen vilket närmast gör den till en del av USA:s krigsmakt. Ronald Reagan uttryckte det öppet: "Om inte Israel fanns där med sin kraft skulle vi vara tvungna att fylla ut den med vår egen."
För palestinier i flyktingläger, i ockuperade områden eller i "självstyret", för de miljoner araber som lever under förtryckande regimer, för Libanons hårt prövade invånare och för alla som bor i dagens Israel och vill leva ett normalt liv i fred, är lösningen varken en islamisk republik eller det permanenta krig som staten Israel förutsätter. Det som kan ge varaktig fred är en ny stat, ett demokratiskt, sekulärt Palestina med lika rättigheter åt alla - utan att dessa är knutna till etnisk eller religiös tillhörighet.
Något sådant är varken stormakterna eller regimerna i området intresserade av. Det kan bara uppnås om majoriteten av Israels judiska befolkning överger den sionistiska ledning som gjort dem till gisslan i världens största militärläger och istället knyter band med de arabiska arbetare, bönder och fattiga som de lever bland.
Låter det utopiskt? Kanske, men har någon sett en realistisk fredsplan nyligen?
Och det finns små hoppfulla tecken. Som fredsorganisationen Gush Shalom, det palestinsk-israeliska informationscentret AIC eller de 5 000 som, på arabiska och hebreiska, förra helgen i Tel Aviv ropade ut sin avsky mot kriget.
