Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Kajsa Bergström Feiff Bild: Jonas Lindstedt

Nuförtiden drömmer jag om att åka hem

Kajsa Bergström-Feiff tar bilen tillbaka till Seglora.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag tog inget körkort när jag var arton, men om jag hade, så hade det varit för att ta bilen från skogen och aldrig mer se mig om.

Inte för att det finns något ont att säga om skogsbygden strax utanför Borås, utan för att jag var arton. Och för att vi bodde på landet med närmsta hus knappt synligt mellan träden och sju kilometer från närmsta busshållplats. Och framförallt vad som kändes som livstider från allt jag som något överspänd romantiker inbillat mig att ett korrekt utfört ungdomsliv skulle innehålla.

LÄS MER: Sexism är inte samma sak som poesi

Seglora är grusvägar och granskog. Tanter som bjuder på svag saft och hembakta kakor, och farbröder som vet hur man backar med släp. Ladugårdar och epatraktorer. Vackert för en stadstrött besökare kanske, men outhärdligt för en tonåring vars blygsamma livsmål var att träffa den perfekta blandningen av mr Darcy och Brett Anderson i en vag, avlägsen storstadsmiljö jag optimistiskt föreställde mig var något i stil med beatnikkvarteren i Paris i Audrey Hepburn-filmen Funny Face.

Alla mina tänkta vägar bort började som en Lucky Luke-serie alltid slutar: jag, en horisont, ändlösa möjligheter. Och i brist på häst hade en bil givetvis varit den naturliga accessoaren. Men det var 90-tal, jag gick barfota till skolan, funderade på att skaffa en näspiercing och läste The Beach för att kunna säga det om någon kille nu skulle fråga vad jag läste (ingen kille frågade någonsin). Bilar var lite som pensionskonton och studier: alldeles för prosaiska för mig att befatta mig med.

Men under de dryga två decennier som gått sedan dess har jag inte bara hunnit ta på mig skor utan också börjat längta efter det en gång ratade körkortet. Både på grund av de tidigare så föraktat prosaiska skälen, och av helt nya fantasier. Jag drömde om roadtrips och gamla bilar, nervevade rutor, vinden i håret, Bruce Springsteen på högsta volym och bara köra hela natten, för att se var alla vägar tar slut. Jag drömde om intressanta samtal på mackar någonstans i obygden, om Smokey and the Bandit, Kris Kristofferson autobahn, Nashville, Thelma och Louise, och bilköer med pratradio. (Och ja, jag drömde om att åka till Ikea utan att be någon om skjuts, för även romantiker behöver påsklämmor.)

LÄS MER: Elegi över en bjudbib

Och nu är det sommar och jag ska snart packa bilen av kanske den enda anledning jag inte hunnit romantisera förrän nu: för att åka hem igen. Hem till skogen, till den plats där i alla fall en väg de facto tar slut.

Antagligen kommer jag spela Bruce Springsteen också, på väldigt låg volym så att jag kan höra gps-rösten tala om för mig vart jag ska. Romantiken är inte död, den har bara gått med på att anpassa sig en liten smula till omständigheterna.