Nu vill högern också prata klass

GP:s kulturchef Björn Werner har läst MUF:s förbundsordförande Benjamin Dousas bok Snöflingorna faller över Husby. Även om han inte tycker boken är ett mästerverk ser han hur det är ett del i tendensen mot en debatt som handlar mer om klass och mindre om identitet.

ANNONS
|

Vi föreställer oss gärna att tanke kommer före handling. Inte minst inom politiken. Ett program ritas upp utifrån de värderingar som noggrant stöts och blöts både inom partierna och i den politiska idédebatten. Väljarna ger sitt omdöme och de som övertygar med sin handlingsplan för de kommande fyra år skrider till verket.

Det låter lätt. Men verkligheten är svårare. Det står knivskarpt klart denna vår 2018. För bara fyra år sedan var alla partier utom Sverigedemokraterna överens om att vi alla behövde öppna våra hjärtan (även om det möjligen ansågs som rasism att antyda att en generös flyktingpolitik kunde kosta). Gränserna skulle vara öppna. Strukturell rasism skulle bekämpas. FI:s rosa banér var snubblande nära att göra entré i riksdagen. Efter 2015 års flyktingkris gör den politiker som vill driva politik utifrån humanism eller identitetspolitiska värderingar inte besvär. Gränserna ska hållas stängda och den svenska välfärden räddas.

ANNONS

Handsken kastad från höger

Politiken har redan agerat och fortsätter agera, men de gör det utan karta. För idédebatten har låtit dröja på sig, i en sorts eftersläpande, pyrande indignation över att saker inte alls blivit som man tänkt sig har identitetspolitik sakta gått från något fint till något fult, men utan att riktigt ersättas med något nytt. Förrän denna vår. På vänsterkanten har man i flera böcker kunnat se stora vänstertänkare som Åsa Linderborg och Göran Greider återvända till ett mer klassorienterat, nationellt perspektiv på politiken. I och med MUF-ordföranden och möjliga framtida statsministern Benjamin Dousas nya bok Snöflingorna faller över Husby är handsken kastad också från höger.

LÄS MER:MUF-basen ser generationskamraterna som snöflingor

Greider och Linderborg har ett ord för den identitetspolitiska inriktning som varit politikens färdplan fram tills nyligen: pladderhumanister. Enligt dem ett liberalt, världsfrånvänt åsiktskommentariat som infekterat vänsterns klassperspektiv. Dousa har ett annat ord för ungefär samma sak: ”Snöflingor”. Begreppet, populariserat av amerikanska alt-högern (även om Dousa hävdar att det kommer från filmen, inte boken, Fight Club) är dock ännu bredare än bara kommentariatet. I Dousas ögon handlar det om en hel generation 80- och 90-talister som ska ha smittats av irrläran att vem som helst kan bli vad som helst, utan vare sig kunskap eller ansträngning.

ANNONS

Politisk hemvist spelar mindre roll, snöflingor dominerar enligt Dousa både ungvänstern och unghögern. Eftersom de lärt sig att enbart utgå från sig själva och sin identitet ser de bara problem och lösningar med utgångsläge från deras egna upplevelser. Tavlor på manliga professorer på juridiska fakulteten tas ner eftersom kvinnliga studenterna känner sig kränkta och inte ser att de hamnat där på egna meriter. Unga föräldrar är skeptiska mot att bra betyg premieras i skolan. Programledare blir upprörda för att de inte får jobb och påstår att det beror på att de är rasifierade.

Finns mer att önska av boken

Och så vidare. Själv är Dousa (förstås, han är ju protagonisten i denna historia) inte en snöflinga eftersom han kämpat sig upp från botten i underläge och aldrig haft det lätt för sig. Något han gör mycket tydligt i återkommande passager om sin egen, tveklöst jobbiga förortsuppväxt i snöflingesamhället. Jag tror att han här menar att driva med idén om att ens ursprung definierar den han är, men samtidigt är det ganska tydligt att det verkligen har definierat den han är.

Som bok betraktad finns en del att önska. Att Dousa är 25 år och politiker, inte äldre och författare är tydligt. Lite för ofta. Förutom Dousas genuint fina barndomsskildringar är läsningen teflonartad, de få sidorna till trots. Argumenten glappar, språket flackar, vissa saker överförklaras medan obegripligheter förutsätts vara självklara.

ANNONS

Men bokens kvalitet är inte det viktiga. Det är att Dousas text är en uppgörelse med Reinfeldsk liberalism och tidigare borgerliga regeringar nästan mer än med socialdemokratisk politik. Och att den har ett recept för framtiden som nedkokat till sin essens är så gammelmoderat att det blir mörkblått för ögonen på mig. Människor kan om de vill. Klassresor handlar om pengar. Integrationen har misslyckats, men skapas rimliga förutsättningar att skapa ett bättre liv för sig själv inom lagens råmärken kommer många att ta den, inte minst de många invandrare som nu står utanför samhället.

Se där. Ett tydligt blått alternativ till det lika tydliga röda alternativ som börjar formuleras på andra kanten, grundligt placerad i materiella förutsättningar - klass - och inte identitet. En ljusning för den svenska politiska idédebatten och en ny utmaning för vänstern.

ANNONS