Nu vill Ann Heberlein göra slut med rasisterna

Den första mars i år laddade Ann Heberlein upp ett långt meddelande på sin blogg. Under rubriken ”Att kidnappas av rasister” försökte hon en gång för alla göra slut med den svans av högerradikala följare som hängt runt henne i sociala medier under flera år. Hon var förbannad på den högljudda skara troll som utropat henne till sin drottning. Men också ledsen: ”Jag har ärligt talat tappat tron på att det går att föra sakliga och seriösa resonemang i denna hysteriska och överhettade tid”, skrev hon och fortsatte: ”Det finns få skäl att slå sitt huvud blodigt, att försöka nå fram, att föra rimliga diskussioner i ett klimat där ingen lyssnar. Alla hör i stället vad de vill höra.”

https://twitter.com/AnnHHeberlein/status/1233154691518926849

Några dagar tidigare hade hon försökt formulera samma sak på twitter till sina närmare fyrtiotusen följare: ”Det är vidrigt att kidnappas av rasistiska äckel och enormt skönt när man gör dem besviken och de försvinner.”

Hennes meddelanden skickade en skakning genom det offentliga Sverige: Ann Heberlein försökte göra upp med rasisterna. Hon försökte skaka sig loss och bli fri. Eller försökte hon bara rädda sin offentliga position undan anklagelser om radikalisering? Åsikterna var många – som alltid när det gäller Ann Heberlein.

Få personer i den svenska offentligheten kan locka fram så mycket känslor, så mycket beundran och så mycket hat. Från det stora genombrottet med den självutlämnande boken ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”, om att leva med självmordstankar och psykisk ohälsa, har hon varit en person som det alltid har stormat kring.

Men nu var det alltså slut på det. Eller?

– Den tweeten kom från hjärtat. Jag har plågats av att bli beundrad och hyllad av människor jag avskyr. Jag vill inte bli kidnappad av människor med främlingsfientliga och rasistiska uppfattningar. Jag vill absolut inte att mina texter och böcker används som argument för att hävda att alla muslimer är si eller så eller att allt är invandrarnas fel.

Hon talar snabbt – nästan forcerat. Orden kommer som en ström. Engagemanget går det inta att ta miste på. Hon vill aldrig tillbaka till den där situationen igen.

Eget ansvar för hatet

Jag hade tänkt att denna intervju skulle ha börjat någon helt annanstans, med Ann Heberleins färska biografi över den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt, men det gick så klart inte. Det dagsaktuella tränger sig på, såväl för henne som för mig.

Det är omöjligt att bortse från den resa hon gjort under de senaste åren, från en trygg position som uppburen intellektuell, med närmast fri tillgång till de stora dagstidningarnas kultursidor, till en plats i marginalen, där hon framför allt fört debatten i sociala medier, och där hon ofta kritiserat svensk migrationspolitik och det mångkulturella samhället. Jag vill veta varför det tog så lång tid innan hon reagerade på sin svans av rasister i sociala medier, om hon nu upplevde att de tog hennes inlägg som intäkt för sitt eget hat. Det gick trots allt flera år innan hon satte ner foten och sa ifrån. Varför denna tvekan?

– Jag hade en princip. Jag tänkte att var och en tar ansvar för sina åsikter. Jag tar ansvar för det jag skriver och säger, andra få ta ansvar för sina kommentarer. Men till slut insåg jag att det inte fungerar så. Jag förstod att jag blir förknippad med allt som står i anslutning till mina tweets och mina inlägg på Facebook om jag inte aktivt går in och tar bort eller polemiserar. Jag förstod också att jag skapat ett utrymme för människor med åsikter jag förkastar. Jag gav dem en plattform, en plats i offentligheten.

Tog du ditt ansvar i tid?

– Nej, det gjorde jag inte. Jag struntade i detta rätt länge. Dels av lättja. Jag hade helt enkelt inte tid och ork att bemöta allt. Dels av äckel. Jag undvek att gå in och läsa alla kommentarer.

Genom åren har du ofta återkommit till begreppet ansvar i dina böcker och texter. Din nya bok om Hannah Arendt handlar till exempel mycket om ansvar. Hur kunde du missa att ta ansvar för detta?

– Man måste komma ihåg att jag hela tiden betonar det individuella ansvaret. Varje person har ett eget ansvar. Jag kan inte stå till svars för vad andra tycker och tänker. Det är omöjligt. Men, jag har ju sett att det inte funkar så. Och då måste jag göra något.

Har du varit naiv i förhållande till den nya offentligheten?

– Jag tror att jag överskattat människors vilja att förstå. Människor är inte dumma, men många är dåliga på att lyssna. De vill bara få sina egna föreställningar bekräftade. Och det gäller såväl till höger som vänster. Det finns en illvilja.

Vi sitter i Ann Heberleins kök i hennes lägenhet i stadsdelen Värnhem i centrala Malmö, runt våra fötter sveper hunden Alva och från vardagsrummet hörs ett svagt sus från teven som står på.

LÄS MER:Heberlein skriver chic-lit i SD-miljö

Det är några år sen jag träffade henne senast. Då hade hon nyligen släppt sin bok ”Ett gott liv”, en sorts uppföljare till ”Jag vill inte dö, jag vill bara leva”, och alla ville höra henne tala. Nu befinner hon sig mer i kylan än i värmen. Idag är, som sagt, hennes plats i offentligheten inte längre lika given, även om hon själv avfärdar alla mina frågor på temat.

– Det är självvalt. Jag har tagit ett steg tillbaka för att jag jobbar som politisk tjänsteman numera, som kanslichef för Moderaterna i Skåne. Ingen har knuffat ut mig i kylan.

Hon säger att hon inte längre ser sig själv som en opinionsbildare; att hon är lyckligare nu och mer tillfreds med tillvaron; att hon är på en ”bra plats i livet.”

– Jag tänker och skriver inte lika mycket som tidigare. Jag har lärt mig att vara ledig och att koppla av.

Förstå ondskan

Men de stora frågorna – om livet och döden, om ont och gott, om sant och falskt – frågor som följt henne genom hela livet, har hon inte släppt.

– Jag har ett behov av att reda ut. Min bok om Hannah Arendt är ett exempel på detta. Jag har ett starkt förhållande till henne sen långt tillbaka eftersom hon ständigt jobbade med just de frågor som upptar mig: Vad är ondska? Vad är kärlek? Vad är sanning?

Hon berättar att hennes skrivande, hur det än ser ut, är ett sätt att förhålla sig till världen. Kanske kan man säga att hon har en utpräglat intellektuell personlighet. För Ann Heberlein påminner tillvaron om ett akademiskt seminarium där det gäller att ringa in existensen med rätt begrepp. Just nu skriver hon dagbok; ett litet stycke varje kväll, där hon sammanfattar utvecklingen av coronapandemin under dagen: sjukdomsfall och dödssiffror samsas med personliga iakttagelser.

– Jag upplever att jag tar kontroll över tillvaron genom att sätta saker på pränt.

Hela hennes liv har präglats av denna vilja att nagla fast livet i text; från barndomen i radhuset i Svedala, via forskarutbildningen i teologi i Lund, till författarskapet i dag. Hon ser det som en personlig dialog med världen. Med hjälp av filosofer, som Hannah Arendt, försöker hon förstå.

– Jag ser ett slags frändskap med henne. Hon har varit med mig i många år, egentligen ända sedan jag började studera teologi i början av nittiotalet.

För den som följt Ann Heberlein kommer intresset för Hannah Arendt inte som någon överraskning. Ann Heberlein har ofta återkommit till henne i intervjuer, artiklar och böcker. Samtidigt kan kopplingen mellan de båda framstå som något förvånande.

Hannah Arendt, som föddes i Tyskland men tvingades fly undan nazisterna eftersom hon var judinna, är en politisk tänkare som numera framför allt förknippas med vänstern och med diskussioner om mänskliga rättigheter, flyktingskap och medborgarskap, och inte med konservativa akademiker och politiker, som Ann Heberlein.

Jag har aldrig använt ord som godhetsknarkare eller godhetsapostel. Jag tycker väldigt illa om de orden.

Själv skrev hon en omdebatterad bok för några år sen med titeln ”Den banala godheten”, en bok som anspelade på Hannah Arendts mest kända verk ”Den banala ondskan”. Men medan Hannah Arendt försökte analysera och förstå mekanismerna bakom förintelsen verkade Ann Heberlein mest vara ute efter att utmåla svensk flyktingpolitik och mångkultur som något farligt och ondsint. Det var en parallell som många upplevde som osmaklig. Men när jag nu frågar henne om kritiken säger hon bara att hon har blivit missförstådd; att hon inte alls var ute efter att dra några paralleller, utan enbart ville diskutera hur goda intentioner ibland kan ge ett dåligt utfall.

– Jag har aldrig använt ord som godhetsknarkare eller godhetsapostel. Jag tycker väldigt illa om de orden.

Hennes nya bok, biografin över Hannah Arendt, är något helt annat: en stillsam och lågmäld beskrivning av filosofens liv utan några direkta referenser till den svenska debatten. Kanske anar man även här att Ann Heberlein har vänt sig bort från det mest radikala tankegodset i samtiden.

Varför en biografi om Hannah Arendt just nu?

– Jag tycker att hennes betoning av det individuella ansvaret i kombination med solidaritet är väldigt viktigt. Hon var noga med att påpeka att det individuella och det solidariska inte står i motsats till varandra. Ett individuellt ansvar handlar inte bara om att ta ansvar för sitt eget liv, utan det handlar också om att ta ansvar för andras liv.

Hannah Arendt hade ju en ovanlig syn på politik. Hon lyfte fram de grekiska stadsstaterna som ett ideal och ville se mer lokal direktdemokrati, alltså en sorts rådsdemokrati. Vad tänker du om det?

– Hennes politiska tankar är jag inte så fascinerad av. Det som tilltalar mig med henne är just hennes försök att förstå begrepp som kärlek, förlåtelse och ondska, och att hon alltid är konkret. Hon utgår nästan alltid från sina egna erfarenheter, som flykting, som statslös, som invandrare, som judinna. Sen är jag dessutom fascinerad av henne som person. Hon var en oerhört stark och stridbar människa, samtidigt som hennes förhållande till filosofen Martin Heidegger, som ställde sig på nazisternas sida, förvirrar.

I din biografi skriver du att vi har mycket att lära av Hannah Arendt i dag. Hur då?

– Hon var väldigt vaksam på tendenser i sin samtid. Hon såg tidigt vart hennes hemland, Tyskland, var på väg. Tidigare än många andra. Och jag tänker att vi lever i en tid där vi måste vara vaksamma på samma tendenser.

Hur menar du, konkret?

– Vi är med största sannolikhet på väg in i en djup ekonomisk depression som en följd av bekämpningen av coronaviruset. Människor kommer att förlora sin försörjning och sina hem. Då är det lätt att man börjar leta syndabockar. Och så finns redan alla som dagligen skyller allt på invandrare. Det finns en stor fara med detta.

Jag frågar om hon upplever att hon själv har något ansvar för bilden av invandrare som syndabockar. Hon har ju trots allt återkommande talat om olika invandrargrupper som bärare av distinkta kulturer. Hennes svar är motsägelsefullt. Hon säger att det är en självklarhet att den kultur vi vuxit upp i är avgörande för vårt sätt att vara.

– Det blir en kulturkrock när människor kommer till Sverige från länder där män och kvinnor lever åtskilda, som i Afghanistan. Så är det.

Men när jag frågar om hon inte tycker det är problematiskt att klumpa ihop människor utifrån etniska etiketter, backar hon genast.

– Självfallet finns det problem med att prata om människor som kollektiv. Det är ju också något jag ofta varnat för i mina böcker. Så fort vi börjar tala om enhetliga grupper är vi på väg att avhumanisera människorna i den gruppen.

För att exemplifiera börjar hon prata om somalier som drabbats av coronaviruset i högre grad än andra grupper i Sverige. Hon menar att det beror på deras kollektiva kultur, som premierar samboende över generationsgränser.

Men hur kan du veta att den skillnaden inte har ekonomiska orsaker? Svenskar med rötterna i Somalia har ju knappast valt att bo trångt av kulturella skäl?

– Jag kan ju så klart inte veta om de levt annorlunda om de ekonomiska förutsättningarna varit annorlunda. Nej, det kan jag inte.

Vi börjar prata om Sverigedemokraterna. Jag säger att jag automatiskt tänker på dem när hon säger att invandrare riskerar att pekas ut som syndabockar.

Men du har aldrig velat ta avstånd från dem. Varför då?

– De har haft en del konstiga skrivelser, om essentialism och sånt, det håller jag med om. Men deras stora problem är längre ner. Precis som jag har behövt rensa mina kommentatorsfält, behöver de tukta sina väljare. Dessa är obehagliga.

Men vad tänker du om själva partiet?

– Jag tror att de kämpar mycket för att bli rumsrena. Och på riksplanet tycker jag att de lyckats riktigt bra.

Så du har inga större problem med partiet i sig?

– Det finns drag som jag inte förstår. Jag förstår inte vurmen för att styra kulturen. Jag förstår inte detta med essentialism eller att ord som blod och jord ibland dyker upp. Det är lite udda.

Jag frågar om hon tycker att det är ett parti man bör ta avstånd från. Men, nej, det tycker hon inte. Hon säger att hon inte tar avstånd från något parti som finns i riksdagen och som är parlamentariskt.

– Det finns uppenbarligen en hel del människor som vill bli företrädda av Sverigedemokraterna och då tycker jag att vi andra måste förhålla oss till det och förhandla kring de frågor som vi tycker är viktiga.

Hon påpekar att hon inte är aktiv i partipolitiken och att hon därför helst står över alltför detaljerade frågor om samarbeten och liknande.

– Jag passar helst på detta. Jag är inte folkvald och behöver inte ta ställning i alla frågor. Jag ser mig inte heller som opinionsbildare längre. Jag är tjänsteman i Moderaterna, kanslichef här i Skåne, inget mer.

Ingen plats för nyanser

Hennes röst har fått en annan klang. Det engagerade tonläget är borta. I stället låter hon hård. Hon säger att vi lever i en tid som i alltför hög grad premierar starka känslor och tydliga motsatsförhållanden, och att hon inte är intresserad av att dras in i den typen av debatter. Eller, som hon uttryckte det i blogginlägget från första mars där hon gjorde slut med sina rasistiska följare: ”Det finns ingen plats för nyanser och komplexitet. Det gör mig betryckt och uttråkad.”

Jag frågar om hon kan förstå varför en del har uppfattat henne som högerradikal eftersom hon i flera år nästan enbart uppehållit sig vid frågor om tiggeri, migration och våldtäkt. Men hon blir bara irriterad.

– Vem har sagt det. Ge mig exempel. Det är en väldigt konstig etikett du vill klistra på mig.

Hon ger sig in i ett långt resonemang om tiggeri och etik, som i korthet går ut på att hon använde just det ämnet som ett exempel för en allmän diskussion om dygdeetik kontra konsekvensetik, och att hon inte alls var intresserad av tiggeridebatten, som sådan. . Det handlar återigen om den banala godheten.

Jag avbryter:

Jag sa inte att du är högerradikal, utan att vissa uppfattat dig sån.

– Det är nog i väldigt snäva kretsar i så fall. Man ska inte tro på allt man läser på twitter. Det är inte representativt. Jag är hatad av såväl höger som vänster.

Varför då?

– Många långt ut till höger trodde fram till nyligen att jag tillhörde dem. Och när det visade sig att jag inte gjorde det så blev de arga och såg mig som en svikare. Samma sak har det varit med vänstern. Fram tills jag började skriva om migrationsfrågan trodde de att jag var en av dem. Men jag var opolitisk, jag var kulturskribent.

Har du känt dig ägd?

– Nej, inte ägd. Men andra har haft för stor makt att definiera vem jag är. Nu är det slut på det.

TEXT

Mattias Hagberg

kultur@gp.se