Om en kris är illa – skapa en ännu värre kris så glömmer de flesta den första krisen. Det är en gammal och lömsk regel inom krishantering och den har fungerat särskilt väl på klimatkrisen. Pandemin har satt så djupa avtryck i oss att det är svårt att ens komma ihåg att det bara är två år sedan Greta Thunberg var en dåtidens Zelenskyj där världens alla parlament bjöd in tonåringen för att läxas upp. Möjligheten till comeback för Thunberg och klimatrörelsen blev knappast bättre av att ett tredje världskrig tog vid just som pandemin klingat av.
Det samvete som innan pandemin lät sig påverkas av flygskam är nu närmast bedövat av de direktsända folkmord vi bevittnar på tv varje kväll. Någonstans här antar jag att vi privilegierade svenskar behöver en tillflykt. Få slå av tv:n och börja planera för något ljusare. Helst varmare. Ett slags pandemi-unnande, kanske en solresa? En belöning för att vi hållit i och hållit ut.
Det är såklart totalt olämpligt i objektiv mening. 4 april släppte FN:s klimatpanel en rapport som förklarade att de beslut vi tar i år kommer avgöra om världen når klimatmålen. Om vi inte lyckas ställa om väntar oundvikligen extrema konsekvenser för jorden. Ansvaret vilar så klart allra mest på politiker och det näringsliv som nyttjar världens resurser och lite mindre på oss svenskar och huruvida vi åker på solsemester eller inte. Det är väl just det som är problemet. Det som inte angår väljare, kommer inte heller angå makthavare. Och det vi väljare tar fasta på är vad som ger maximal effekt för minimal ansträngning.
Det samvete som innan pandemin lät sig påverkas av flygskam är nu närmast bedövat av de direktsända folkmord vi bevittnar på tv varje kväll.
Häromveckan fick en svensk influencer fart på en bild med klimatråd som forskare från Leeds hade tagit fram i samband med en ny kampanj, “Take the jump”. Där fanns en lista över vad vi var och en behöver göra för klimatet: Köp max tre nya plagg om året, flyg 1 kortare flygresa max var tredje år och en längre flygresa max var åttonde år. Behåll elektronik i minst 7 år och skippa bilägande. Och så några grejer till. Lyckas vi med allt skulle vi som individer från välfärdsländer bidra med en fjärdedel av de utsläppsminskningar som behövs – och sedan kan politiken ta resten.
Det var klang och jubel i kommentarsfälten och själv bar jag på budskapet i några dagar, men märkte också att jag började kompromissa. Kunde jag klimatkompensera om en släkting inte flugit långt på länge? Innebär det att jag kan dra av fyra år på mitt konto? Om jag bara köper begagnade nya kläder – får jag då köra bil? Löjliga tankar, mänskliga tankar. För vem orkar ens ta in att det inte bara handlade om att “hålla i och hålla ut” – utan också att vända tillbaka till en vardag med klimatångest.
Men upplevelsen av att vara värd en pandemikompenserande resa är ytterligare ett bevis på att vi står oss själva närmast – och aldrig kommer lösa klimatkrisen. Andra människor kanske sätts i brand på grund av våra obetänksamma beslut, men inte du och inte jag. Vi kan ju alltid ta ett flyg högt över lågorna. Sippa på en drink på en bergstopp, där mänsklighetens lidande inte hörs.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Vi smög alltid in eget popcorn på bion
LÄS MER:Recension: ”Tyst jord” av Dave Goulson
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
