Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
"De mest välbärgade har förmögenheter som nu växer så snabbt att det är svårt att veta vilka ord man ska välja för att beskriva denna samhällsgrupp". Bild: Mark Lennihan

Mattias Hagberg: Nu har rika så mycket pengar att överklass inte räcker som ord

Snart är de rika så rika att det inte finns ett ord för dem. "Kanske är det dags att börja tala om farao-kapitalister", skriver Mattias Hagberg.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

LÄS MER: Nej, Sverige är sig inte likt

”Det var den bästa av tider, och det var den värsta av tider.”

Inledningen till Charles Dickens klassiska roman ”En berättelse om två städer” från 1859 har citerats flitigt under de senaste åren. Hans kärnfulla avstamp har blivit något av ett sound-bit även för vår tid. Och det är inte så konstigt. Dickens polariserade och djupt ojämlika samhälle håller i snabb fart på att bli vårt. För varje år vidgas klyftorna.

Så här några veckor efter nyår kan de senaste åren enkelt sammanfattas. Jag ska ge er tre snabba exempel:

Tidningen ETC undersökte nyligen situationen för landets tusen rikaste personer. Utvecklingen är entydig. De mest välbärgade har förmögenheter som nu växer så snabbt att det är svårt att veta vilka ord man ska välja för att beskriva denna samhällsgrupp. Överklass räcker liksom inte längre till. Kanske är det dags att börja tala om farao-kapitalister. Personer som äger nästan allt. Bara under 2018 kunde Sveriges rikaste lägga ytterligare 50 miljarder till sina redan enorma förmögenheter.

Och då ska man komma ihåg att pengar över en viss nivå inte längre bara är pengar – inte så som vi vanliga medborgare ser på dem – utan också makt. Det vill säga möjligheten att genomföra sin vilja, förmågan att bestämma vad som skall tillverkas, var det ska tillverkas och hur.

Till dem med högst inkomst och störst förmögenhet strömmar dessutom pengar från det allmänna. Tidningen Arbetet har i en färsk granskning sammanställt alla rutbidrag under det gångna året. Det är hårresande läsning. En invånare i Danderyd får i genomsnitt 55 gånger mer i bidrag än en invånare i Dorotea: 2750 kronor per person mot 49 kronor.

Och samma dag som Arbetet publicerade sin undersökning presenterade SVT minst lika sorgliga siffror från Socialstyrelsen. En sökning i registren visade nämligen att allt fler personer med funktionsnedsättning, det vill säga samhällets mest utsatta grupp, numera tvingas gå på socialbidrag. Bara förra året tillkom över hundra nya bidragstagare.

Nåväl, jag ska inte trötta er med mer statistik. Jag ska inte låta den här krönikan bli en enda lång uppräkning. Nej, jag tror att det räcker så. Siffrorna talar sitt eget tydliga språk.

Så här långt kommer några så klart att börja larma om invandring, om skenande kostnader och om ett land som inte har råd. Men Sverige är inte fattigt. Tvärtom. Sverige är ovanligt rikt. Det är bara våra resurser som är ojämnt fördelade. Eller som Charles Dickens uttryckte det i fortsättningen på citatet ovan: ”Det var ljusets årstid och mörkrets årstid, hoppets vår och förtvivlans vinter. Allt låg framför oss, och inget låg framför oss. Vi var alla på väg direkt till himlen – eller till det motsatta stället.”

Vågar man tro att det närmaste årtiondet kommer att innehålla något nytt? Vågar man hoppas på omfördelning, kanske till och med på att det förbjudna begreppet ekonomisk demokrati får en renässans, så att vi om tio år kan säga: ”Det var den bästa av tider. Bara den bästa av tider.

LÄS MER: Det finns en lärdom i frömjölets makt över psyket

LÄS MER: Är denna krönika en tidsmaskin?