Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Det är självklart att Anna Bergendahl från och med nu får bära ledartröjan inför finalen i Solna, skriver Johan Lindqvist. Bild: Claudio Bresciani/TT

Johan Lindqvist: Nu har Anna Bergendahl ledartröjan inför finalen

Tidigare i veckan var jag rätt så säker på att slutsegraren inte finns här i Göteborg, men även en musikkrönikör har väl rätt att ändra sig?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det kanske beror på att jag saknar både känsla och koll. Men när jag hörde "Euphoria" spelas upp ur en bergsprängare i ett konferensrum på ett hotell i Växjö 2012 ryckte jag på axlarna. Sedan vet ni ju alla vad som hände när Loreen tog ut låten på scen, inför publiken. Den bara växte och växte till dess att ingenting kunde stoppa den.

Anna Bergendahl har inte Loreens enorma karisma. Men när jag står inne i Scandinavium och ser och hör hur hon kör sin finallåt för andra gången är det självklart att Bergendahl från och med nu får bära ledartröjan inför finalen i Solna. Tidigare i veckan var jag rätt så säker på att slutsegraren inte finns här i Göteborg, men även en musikkrönikör har väl rätt att ändra sig?

Låt oss tala om tålamod

"Kingdom come" är helt enkelt en jäkla dänga och jag gillar speciellt det där drivet som gör att den, med annan produktion, skulle kunna bli en högklassig countryrock-stänkare i den mer polerade skolan. En sådan låt som skulle kunna få Jill Johnson att vill göra Mello-comeback.

På tal om veteraner. Låt oss prata lite om tålamod. Och uthållighet.

Det är nämligen något som krävs av alla som sugs in i den perfekta storm som under sex veckor varje vinter viner runt i landets ishallar. Det behövs rejält med stamina för att stå pall.

Ok, för den genomsnittlige tv-tittaren är en deltävling i Melodifestivalen nittio läsk- och chipsdopade minuter som inte kräver större insats än att försöka förstå vilka ställen i det hopplösa manuset det är meningen att man skratta. Skämten har ju en bit kvar till Hysén-klass, om man säger så. Och då tänker jag på Glenns vitsar, inte hans glidtacklingar.

För andra är det så mycket tuffare. Den här kvällen gjorde den reslige, smått legendariske studiomannen Henric von Zweigbergk sin hundrade Mello-sändning. Det är imponerande, på väldigt många olika sätt. För med varje sändning kommer också timmar av repeterande där han med mild men bestämd näve ska lotsa såväl luttrade schlagerdivor som nervösa debutanter rätt i ett pedantiskt sekundschema. Ni anar inte vad det innebär, men om vi bara kunde klona Hence skulle vi inte ha något stök i landets klassrum.

Alla flickor utom Linda

Men det finns fler exempel. Den här lördagen hade vi Linda Bengtzing som fick respass ur sin sjunde Melodifestival. Det var som att alla flickor utom hon skulle till Solna. Så vi skickar en styrkekram åt Lindas håll och applåderar samtidigt att två kvinnliga artister gick direkt till finalen. Det är unikt. Och det var på tiden.

Till sist. Méndez ville inte kännas vid att motivet på hans tröja var ett politiskt ställningstagande med anledning av oroligheterna i Chile. Det tror jag inte ett ögonblick på. Méndez visste precis vad han gjorde och jag tycker gott att han kunde ha stått för det hela vägen.

Men med tanke på hur sen han var till presskonferensen lär SVT ha snickrat ihop en snabb kriskommunikationsplan. Vi får väl se om tröjan är kvar i Andra chansen.