Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/2

Maria Domellöf-Wik: Nu går ridån upp för en jämställd filmfestival

I trettio år har jag besökt Göteborgs filmfestival och sett den förvandlas. I början: vaga utfästelser om "fler kvinnor" i en mansdominerad bransch. Läpparnas bekännelse, men ingen direkt skillnad. Inget konkret agerande, ingen märkbar genusmedvetenhet, inget #Metoo. I år: en pionjär-festival som stolt presenterar ett helt jämställt filmprogram. Det är en attitydförändring väl värd att applådera.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

När jag flyttade till Göteborg 1989 tycktes alla som sysslade med film heta Gunnar, eller något snarlikt: Gunnar Bergdahl blev chef för Göteborgs filmfestival 1994. Han brukade skämtsamt kallas för "mannen med hatten". Där fanns filmentusiasterna Gunnar Carlsson och Göran Bjelkendahl som 1979 hade startat festivalen. Claes Gunnarsson drev samtidigt biograferna Capitol och nu nerlagda Svea.

Redan då älskade jag att botanisera bland festivalens filmer, upptäcka nya världar och resa i tid och rum. Utbudet var rikt och konstnärligt, med betoning på världsfilm. Frikostigt satsades det på seminarium och publika debatter. Ändå var de tongivande rösterna i debatterna oftast män. Män intresserade sig för andra män, och deras filmskapande. Andelen män som gjorde långfilm, med finansiellt stöd från Filminstitutet, var hög. Ändå ansågs det aldrig bekymmersamt. Det var ju normen.

Successivt hände det ändå någonting: både med tidsandan och med Göteborgs filmfestival.

Konstnärliga ledare som Jannike Åhlund och Marit Kapla satte en ära i att lyfta fram kvinnor och låta även kvinnligt filmskapande stå i fokus. Själv uppmärksammade jag i en GP-artikel den sneda fördelningen av svenskt filmstöd. Att 80 % av de regissörer som fick långfilmsstöd var män, kändes inte rimligt. Kritiken framfördes från flera håll och medverkade till en förändring. Det första kravet som Filminstitutet formulerade, för att åtgärda detta, var att minska siffran till 60 %.

Nu är målet satt till 50 %, och det betraktas som självklart att stödet ska fördelas så rättvist som möjligt. I år tar Göteborgs filmfestival dessutom steget fullt ut och erbjuder ett helt jämställt filmprogram. Ett initiativ som skriver filmhistoria, gör dem till pionjärer, och som redan har rönt stor internationell uppmärksamhet.

Attitydförändringen är påtaglig. Mycket har hänt. Men en sak är sig lik:

Göteborgs filmfestival älskar jippon. På 1990-talet arrangerades filmdebatter i form av boxningsmatcher på Vågen, i källaren till Folkets hus. Publiken erbjöds att se Fassbinder-film dygnet runt på Pustervik.

I fjol visades guldbaggevinnaren "Aniara" i specialbyggda sarkofager.

Och i år har festivalen låtit bygga världens första gynekologiska biograf. Där kan publiken slå sig ner i en gynstol och ta del av Anna Odells nya film "Undersökningen". Tillsammans med tongivande män som Jan Guillou, Börje Salming, Thomas Bodström och Robert Aschberg samtalar hon där om jämställdhet, makt, styrka, sårbarhet och empati.

Redan i går smygstartade festivalen med Greta Gerwigs hyllade, feministiska kostymdrama "Unga kvinnor". Öppningsfilmen heter "Psykos i Stockholm" och är ett nervigt mor-dotter-drama om psykisk instabilitet. Allt tycks alltså laddat för en intensiv feministisk filmfest.