Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmie Åkesson i Sveriges riksdag.  Bild: Henrik Montgomery/TT
Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmie Åkesson i Sveriges riksdag. Bild: Henrik Montgomery/TT

Hynek Pallas: Nu borde svensk höger ta avstånd från SD

Den 2 augusti infaller minnesdagen för nazisternas folkmord på Europas romer. Romernas situation då som nu påminner om vikten av att vakta och vårda en demokratisk människosyn – även i dagens Sverige.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I veckan inleddes rivningen av en industriell grisfarm i Tjeckien. En händelse utan nyhetsvärde – om det inte hade varit för platsen som fabriken står på. När kommunistregimen byggde den 1970 var det nämligen på lämningarna efter ett romskt koncentrationsläger från andra världskrigets nazistiska ockupation.

Lety, som lägret hette, var inget utrotningsläger. Men överlevande mindes platsen med samma fasa som Auschwitz. För vakterna – som hade för vana att slå ihjäl bebisar vid ankomsten – var tjecker. Folk som varit deras grannar och talat samma språk.

Jag lärde mig om Lety på 1990-talet. Åkte dit och stod i stanken som låg över gravarna. Och varje år när minnesdagen för den romska förintelsen, Porajmos kallad, infaller den 2 augusti tänker jag på den långa smärtsamma kampen för att få bort grisfarmen. På vad det säger om nationer och människosyn.

För den politiska vilja som fanns att stänga farmen efter murens fall var obefintlig och uppstod bara med utländska påtryckningar. De sista överlevande fick därför minnas sina mördade familjer insvepta i grislukten.

Romer må ha fallit bort från svensk horisont när vi slutat diskutera ”tiggare”. Men den europeiska verkligheten finns kvar. När romer flyr Ukraina stängs dörrar som nyss stod öppna (GP 7/6). När europarlamentariker häromveckan besökte en romsk by i östra Slovakien kallade de livsvillkoren medeltida. Hur, undrade parlamentarikerna, kunde detta tillåtas i ett EU-land?

Hur, undrade parlamentarikerna, kunde detta tillåtas i ett EU-land?

Själv undrar jag inte längre. Uppväxt i ett svenskt 1980-tal där nationell tillhörighet bara ifrågasattes av skinnskallar tog det några år för fjällen att falla från min blick. Förstå att det finns platser där det fortfarande ses som självklart med en nationstillhörighet som knyter blod till jord. Romerna må ha varit där i hundratals år, de ses ändå som en främmande svulst på nationen.

Först trodde jag att det var en kvarleva ur 1900-talets mörker som de kommunistiska diktaturerna konserverat. Men med Sverigedemokraternas framgångar gjorde detta sin återkomst även här. Nyss-nazisterna som på 1980-talet varit så oblyga med rasglosor lärde sig att prata om ”främmande kulturer” och ”etnopluralism”. Men de sa samma sak: ”Nationen tillhör oss”.

Sorgen över att denna människosyn lever kvar i Centraleuropa blandas nu med ilska över att den svenska högern genom att omfamna Sverigedemokraterna legitimerar samma människosyn här. Det finns inga ursäkter. Särskilt inte efter att Sverigedemokraternas egen vitbok berättar vad alla visste: Partiet grundades och drevs av fascister, nazister och rasister – samt av folk som ansåg att sådana personer var rimliga att driva partier med.

Ebba, Johan och Ulf har chansen att ta spjärn mot vitboken, peka på att SD varken lämnat kärnan i sina rötter – att bevara Sverige svenskt – eller slutat kollektivisera och skuldbelägga invandrare och minoriteter.

Tror jag att högerns SD-gull innebär en återkomst för ”nazism”? Nej. Men för invandrare och minoriteter innebär den här människosynen alltid en potentiell katastrof.

Ebba, Johan och Ulf har chansen att ta spjärn mot vitboken, peka på att SD varken lämnat kärnan i sina rötter – att bevara Sverige svenskt – eller slutat kollektivisera och skuldbelägga invandrare och minoriteter. Att de därmed är omöjliga att samarbeta med.

Det är inte symboliskt, utan en viktig demokratisk handling.

Det räcker nämligen att se på utfrågningarna om Donald Trumps kuppförsök för att förstå hur snabbt det kan gå när partier drivs av blind maktkåthet. Att de amerikanska Republikanerna i sitt stöd till en rasistisk populist inte bara har urholkat sin demokratiska trovärdighet, utan även inflammerat landets institutioner.

De svenska högerpartierna står inför ett ödesval – och det skulle inte skada om de blickade mot USA och Centraleuropa för att förstå krafterna som kan släppas loss.

Läs fler krönikor av Hynek Pallas:

LÄS OCKSÅ: Det europeiska kriget är hemskare än andra krig

LÄS OCKSÅ: Inga öppna hjärtan för romerna som flyr Ukraina

LÄS OCKSÅ: Det går inte längre an att ignorera Östeuropa

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv. För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.