Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild på skadorna av Pariskatedralen Notre-Dame efter den stora branden som bröt ut under måndagskvällen. Bild: Gigarama.ru

Notre-Dame knyter oss till vår historia

GP:s kulturchef Björn Werner tycker att reaktionerna på branden i Notre-Date vittnar om en voyueristisk inställning till historien som inte stämmer. Egentligen hänger dået och nuet ihop, menar han.

1802 väcktes göteborgarna av eldtrummor och kanonskott. Staden stod i brand! Lågorna slickade de många vackra timmerhusen som kantade stadens kanaler, spred sig från byggnad till byggnad. Resultatet var en ofattbar katastrof – så många bostäder hade förstörts att nästan 20 procent av stadens 13.000 invånare blev bostadslösa. Dessutom hade stadens stolta domkyrka helt brunnit ned till grunden.

En ödeläggelse som är svår att föreställa sig idag. Men även om det förstås var en tragedi för stadens invånare då, måste det också ha funnits en liten del av dem som också uppgivet suckade ”igen”. För även om detta skulle bli stadens sista storbrand var det långt ifrån den första. Eftersom Göteborg (precis som Stockholm för den delen) till stora delar var byggt av trä och både mat, ljus och värme var beroende av eld var det helt enkelt en del av livet som trångbodd stadsbo. Hus brann ned. Stadsdelar brann ned. Sen byggde man upp dem igen.

Så inte längre. I Europa har vi efter två hundra år av relativt brandsäkra stenbyggnader vant oss vid att hus i regel bara jämnas med marken av krig, terror eller – för att vi helt enkelt vill ha bort dem. När den gigantiska Pariskatedralen Notre-Dame stod i lågor under måndagskvällen var det därför inte 1800-talets praktiska skräck för ett förlorat boende och det långa arbetet för att återställa ordningen som drabbade oss. Nej, när kulturskribenter i rasande snabb anslutning försökte sätta ord på den urfasa som slog över västvärlden medan Notre–Dame brann var något annat – något som vittnar om en voyeuristisk inställning till historien. Som om vi levde utanför den och därför har ett ansvara att förvalta den.

Vis av tidigare skador på byggnaden planterades redan för tvåhundra år sedan ekar i Versailles. Trä som nu går att använda igen, för att bygga upp katedralen igen.

Expressens Daniel Sjölin, som under måndagskvällen raskt dödförklarade katedralen, ger en ögonblicksbild av den råa paniken (Expressen 15/4): ”En djup och existentiell känsla av att vi blir övergivna av vår historia. Och en viss skam över att vi kunde låta århundraden fördärvas så lätt.” DN:s Jonas Thente, efter insikten om att stället fortfarande står kvar, uttrycker samma känsla, mer tillnyktrat (DN 16/4): ”Men åldern kommer att ha försvunnit. Den som en gång har trotsat de långa turistköerna och inträtt i det nu förödda kyrkorummet har kunnat inandas en åttahundraårig doft som satt i väggarna.”

Men om det är något branden i Notre-Dame visar är det faktiskt det motsatta till denna distanserade vördnad av det förflutna som något avslutat att enbart restaurera, bevara och vårda. Att vi inte, som det är lätt att inbilla sig, är museibesökare i resterna av vår egen civilisation. Vi lever i den. Notre-Dame är, med tanke på att den under åtminstone 700 år lysts upp av levande ljus och oljelampor, byggd just för att klara en eldsvåda utan att grundstommen förstörs. Och vis efter erfarenheterna av tidigare skador på byggnaden planterade man redan för tvåhundra år sedan ekar i Versailles. Trä som nu går att använda igen, för att bygga upp katedralen igen.

Det kommer kanske inte att lukta av åttahundra års våndor. Men vad gör egentligen det?Återbyggnadsprojektet blir en tydlig påminnelse om något mycket viktigare: att dået och nuet faktiskt hänger ihop. Att dåtidens våndor också är våra.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.