Hanna Nordenhöks romaner är alla mycket lika och mycket olika varandra. Likheterna finns i romanernas konstruktion, olikheten i deras miljö. I Promenaderna i Dalby Hage från 2011 hittar en ung kvinna en samling pärmar. Ur dem utvecklar sig en berättelse om en familjs sönderfall i 1950-talets borgerliga Lund. I Det vita huset i Simpang hittar en kvinna en svart anteckningsbok som tillhört hennes demenssjuka mor. Anteckningsboken berättar om en kolonialfamilj i 30-talets Indokina. Och även i Nordenhöks nya roman Asparna finner vi en samling upphittade dokument.
Här rör det sig om en bunt papper i en plastkasse som räcks över till en skrivande kvinna av hennes brors missbrukande barndomsvän. Förskjutningen är inte obetydlig. Där Nordenhöks tidigare romaner har handlat om pengar och olycka är Asparna en berättelse om malmöitisk misär.
Med Råby ungdomsvårdsanstalt som centrum skrivs två historier fram. Den ena om berättarens lillebror B. som skrämd av moderns fyllefester börjar sniffa tändargas som 8-åring. Den andra om den föräldralöse pojken Petrus som under 1800-talets första decennier blir en av Råbys första barn. Men pojkarna själva förblir slutna och ordlösa. Berättelsen medieras istället vi systern som i sin tur tar del av anteckningar skrivna av den baron som grundar Råby.
De olika lagren i romanen lägger ett nostalgiskt skimmer över skeendet och jag känner initialt en tveksamhet inför skönheten i Nordenhöks språk. Är det rätt att skriva så här drömskt om att ha en mor som prostituerar sig eller som är alkoholist, om barn som missbrukar och om total fattigdom? Jo kanske ändå. För Nordenhök låter också begäret efter de utsatta framträda som tema genom baronens nyckfulla blick på Petrus. Asparna är en vacker och väl sammansatt roman. Men näst gång är det väl ändå dags att lämna de fiktiva dokumenten därhän?
