Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Hynek Pallas: Nostalgin gör oss till okritiska fans

Vi lever i en tid där stora delar av kulturen handlar helt om att stryka sin publik medhårs – vare sig det gäller biobesökare eller väljare. Inför det nya året varnar Hynek Pallas för att låta nostalgikerna sätta agendan.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Årets sista dagar är till för bokslut och framåtblickande. Eller – så var det i alla fall när tiden fortfarande löpte linjärt. Alltmer tyder på att det inte är så längre.

Jag landar i slutsatsen på en för vår tid typiskt vindlande bana. Det börjar med att en av mina redaktörer mejlar och undrar vem Bobby är. Jag har skickat henne just ett bokslut, och i det svarat på frågan om förhoppningar på nästa år: ”Att Bobby kliver ut ur duschen och pandemin har varit en dröm”.

För er som inte satt bänkade framför ”Dallas” våren 1986 så dog rollfiguren Bobby Ewing i en bilolycka. Men på grund av popularitet fick han återkomma – klev bara ut ur en dusch – varpå en hel säsongs intrig förvandlades till dröm.

I stället för att acceptera att ännu en referens har gått till boomer-kyrkogården testar jag den på familjemedlemmar som är ännu yngre än redaktören. De hånskrattar. Tills jag påminner om att de inte har några problem med att Marvel bygger hela filmer på att halva jordens befolkning dör och fem år senare återvänder. Med ett dramagrepp som kallas för ”blip”.

Jag berättar inte detta för att yvas med att jag vinner debatter över barn.

Jag berättar inte detta för att yvas med att jag vinner debatter över barn. Utan för att samtalet ekade när jag häromveckan såg den senaste Spider-Man-filmen. En film som inte kan beskrivas som att den gör annat än smörar för sin publik.

Vi lever nämligen i en tid där fiktionen och delar av verkligheten erbjuder totalt medhårsstrykande. Filmer har inte längre uppföljare. De bygger – precis som Facebooks kommande metavärld – ”universum”. Och gör det genom kapitalistisk celldelning: Kvartalsrapporten för Disneys strömningstjänst var dålig i somras så börsen lugnades genom att man utannonserade en löjlig mängd nya Star Wars- och Marvel-produktioner.

Tror du detta är exklusivt för barnkultur? Årets förskräckliga film om Tony Sopranos tonår bör nog ses som en indikation på att mogenkanalen HBO aldrig kommer låta ”Succession” somna in.

De farligaste nostalgikerna är dock inte de inställsamma Hollywoodkapitalisterna. Utan partierna som skräddarsyr lögner åt den kollektiva narcissismens räddhågsna. I gengäld får de okritiska fans i stället för väljare.

Demokratin är en kompromissens arena där man, precis som när en kär rollfigur går bort, får lära sig att sörja och gå vidare. Inte längre.

Demokratin är en kompromissens arena där man, precis som när en kär rollfigur går bort, får lära sig att sörja och gå vidare. Inte längre. Nu är allt en fråga om ett great förflutet – ett Folkhem, ett Amerika ett Ungern – som återkommer bara vi håller muslimerna borta från Kalle Ankas jul. Vad det skördar? Se på det republikanska partiet i USA som har förvandlats till en dödlig clownbil.

Grafton Tanners ”The hours have lost their clocks – The politics of nostalgia” som publicerades i höstas tar brottargrepp på utvecklingen. Titelns poäng är att gränsen mellan arbete och fritid i dag är så uppluckrad att vi kontrolleras av tiden mer än någonsin. Finns inget linjärt så finns heller inget slut på arbetet – som har blivit själva livet. Kvar finns nostalgin som tillflyktsort utanför tiden.

Fiktionen har också gett upp att leta ansträngda motiveringar till sitt medhårsstrykande. Dagens Bobbys duschar inte. Man slår, som i nya Spider-Man, bara upp ett hål och in kliver alla folkkära Hollywoodmän som spelat nätsvingaren de senaste 20 åren. I seniorvarianten ”Get back” är det John Lennon och Paul McCartney som – tack vare att den senaste tekniken satts i nostalgins tjänst – kliver genom hålet för att kivas i Twickenham-studion 1969.

LÄS MER: Här är årets bästa böcker 2021

LÄS MER: Dokumentären om Beatles liknar ”Paradise hotel”

Visst är det mysigt! Den andra sidan av myntet är vem vi kommer att ty oss till när vi blir ännu räddare i en framtid av klimathot, ekonomisk otrygghet och porösa gränser.

Så gott nytt 2022! Och välj gärna det moderna över snuttefilten nästa år.

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

P:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.