Den norska offentliga samtalet behöver fler röster utifrån, anser många norska debattörer.
Den norska offentliga samtalet behöver fler röster utifrån, anser många norska debattörer.

Norsk debatt utan klös

ANNONS
|

Marianne Saetre och Rune Grasdal tittar på varandra. De skrattar lite, vänder bort sina blickar och nickar. Vi står vid Oslos nya operahus. Just här täcks inte väggen av den lyxiga, snövita italienska carraramarmor som bäddar in resten av operahuset. Nej, den sida av huset som vetter ut mot E6 är lite otippat inbäddad i granit lika norsk som den ek som skänker insidan av operahuset dess organiska atmosfär. Granit som är småtrist i vanliga fall och riktigt rejält tråkig när det regnar vilket det gör en ansenlig del av årets dagar i Oslo. Men eftersom statliga byggnader i femmiljardersklassen måste vägas mot fler parametrar än de praktiska och estetiska fick det bli norsk granit i stället för carraramarmor. Att beslutet var politiskt är inget att hymla om även om de båda stjärnarkitekterna Saetre och Grasdal på Snøhetta (den arkitektbyrå som ritat operahuset) inte säger det rätt ut annat än med en nick. Med andra ord: det norska är viktigt i Norge och om man nu ska bygga ett nytt riktmärke - operahuset är den enda norska kulturbyggnaden med klös i sedan Nidarosdomen om man får tro norrmännen själva - så vore det väl tusan också om man inte kunde använda hederligt norskt urberg.

ANNONS

Att åka till Norge och skriva om norskt kulturliv utan att börja med operahuset låter sig knappast göras. På flera sätt är det operahus som invigdes för två veckor sedan och som sedan dess fått en omvärld att gå ner i brygga av lika delar förtjusning och förvåning en symbol för det samtida Norge och den norska kulturscenen. Här manifesteras den rikedom som vi lärt oss förknippa med vår granne i väst på ett högst påtagligt sätt. Man får, om ni undrar, rätt mycket hus för fem miljarder kronor (25 000 kvadratmeter carraramarmor till exempel). När andra bygger sina hus på ett berg eller en sluttning bygger norrmännen sitt operahus i vattnet. Knappast något som skulle slunkit igenom EU:s operahusreglemente om det funnits ett sådant. Nu är Norge och norrmännen inte särskilt intresserade av EU. Det självvalda utanförskapet hjälper till att bygga den norska självbilden. Man är "seg selv nok".

I höstas skulle exempelvis 100 norska intellektuella (författare, litteraturkritiker och bibliotekarier) rösta om vilken författare i världen som skrivit 90-talets bästa bok. Vem som vann? Dag Solstad. En jordskredsseger. Det är inte bara i skidspåren norrmännen är bäst, även i kulturvärlden, välståndsligan och operahustoppen tronar vårt västra grannland överst, i alla fall om man frågar dem själva. När Sverige för några år sedan exporterade en museichef - Sune Nordgren - till Oslo för att sätta fart på Nasjonalmuseet tog det inte särskilt lång tid innan han kastades ut. Nordgren hade gett sig på Munchsamlingen, satt in den norske nationalkonstnärens tavlor i ett större sammanhang, dessutom hade han tagit bort bysterna av de tidigare cheferna som stod uppställda i museets entré. Det skulle han inte ha gjort. Gamla chefer och Edvard Munch rör man inte. Punkt. I synnerhet inte om man är svensk och den norska nationen är mitt uppe i ett 100-årsfirande av unionsupplösningen.

ANNONS

Idag säger Nordgren att norrmännen känner sig hotade av det som kommer utifrån, "rikedom kompenserar inte deras intellektuellt dåliga självförtroende".

Pratar man med Jan Kjaerstad, en av Norges mest hyllade författare, kommer mest en stor suck. Kjaerstad prenumererar på svenska och danska tidningar för att få ett annat inflöde av idéer. Hans bild av Norge är enkel: ett självcentrerat land befolkat av människor som tillbringar torsdag-måndag i sina hytter och resten av tiden på kaféer med en stor latte i handen.

- Exemplet med Dag Solstad är träffande. I en värld där det finns 200 länder kommer norska intellektuella fram till att det är en norrman som världens bästa författare. Jag kan inte komma på en enda idé i Norge som varit originell så långt tillbaka som jag kan påminna mig. Vi har aldrig lyckats sätta agendan.

Men bilden är, givetvis, mer komplex än så. Norge hyser exempelvis en välmående tidskriftsflora där kvalificerade tidningsmakare som Cathrine Sandnes på Samtiden allt som oftast artikulerar en samtida debatt man sällan ser i Sverige. Här finns ett litterärt landskap fyllt av åtskilliga högkvalitativa författarskap (till exempel Dag Solstad), här finns ett spirande kulturellt intresse i de bredare folklagren. Den nya operan har efter långa födslovåndor - det tog 30 år innan idén förverkligades - snabbt fått en plats i de flesta norrmäns hjärta. På Wergelandsveien strax bredvid slottet öppnade i höstas ett fullständigt fenomenalt litteraturhus som bjuder på en delikat blandning av utsökt mat, högkvalitativa böcker och en vital, daglig scen för debatter och uppläsningar. Den norske kulturministern Trond Giske lyckas, en illa dold opportunism till trots, allt som oftast flytta fram kulturens positioner i det offentliga. Listan kunde göras längre på exempel som blottar ett kulturellt klimat som inte är endimensionellt.

ANNONS

Men samtidigt är det en annan bild som hela tiden kommer fram under några dagar i Oslo. Ord som nationalism och självtillräcklighet används ofta oavsett om Cathrine Sandnes, den norske debattören och författaren Jon Michelet eller chefredaktören Anne Aasheim (den enda kvinnliga chefredaktören bland Norges 30 största dagstidningar) sitter på andra sidan bordet.

Var finns till exempel den norska undergroundscenen? Den scen där de subversiva frågorna borde ställas, där utmaningar och kritik av rådande system borde vara själva livsnerven? Svaret är enkelt: underground och Norge är två oförenliga begrepp. Det som äger rum, äger rum overground. Det finns inget behov av att skapa en alternativ scen. Frågar man Sune Nordgren har han sin förklaring klar: varenda norsk konstnär med någon form av talang klarar sig riktigt bra ändå. Den norska konstpubliken är lika intresserad av norsk samtida konst som den norska litteraturpubliken är av inhemsk bokproduktion.

- Folk är så jävla rika att allt köps upp direkt, det gör att det inte finns någon möjlighet att etablera en undergroundkultur. Hela kulturlivet är etablerat redan från början.

Men hur ska man tolka det faktum att Norge hyser ett populistiskt parti - fremskrittspartiet - som i det senaste valet fick 22 procent av rösterna och som numera parkerar runt 30 procent i opinionsundersökningarna? Handlar det om nationalism eller behövs det andra förklaringsmodeller? Författaren Magnus E Marsdal hade sin förklaring klar när han gav sig i närkamp med saken förra året i boken FrP-koden. Marsden menade att fremskrittspartiets framgångar till stor del stod att finna i den norska kultur- och maktelitens behandling av partiet och dess väljare som i rätt hög utsträckning emigrerat från arbeiderpartiet. Ett exempel var integrationsminister Bjarne Håkon Hanssen som karaktäriserade fremskrittspartiets väljare som "campingfolk i grilldress". Knappast något som minskade utanförskapet och är det något partiet och miljardären Carl I Hagen, som ledde partiet under nästan 30 år (han avgick 2006), varit skickliga på att utnyttja är det just känslan av att inte räknas med och en sällsynt förmåga att läsa av folkopinionen. Sune Nordgren ger en lite annan förklaring. Han lyfter fram ängsligheten för det okända och partiets förmåga att kapitalisera på rädslan - "allt utifrån är ett hot, allt utom det norska". Partiet har också ridit på ett stort förakt för statligt finansierad kultur och var följdriktigt stenhårda motståndare till operahuset ända fram till invigningen då Carl I Hagen masade sig ner till hamnen medveten om att opinionen svängt under byggets gång.

ANNONS

- Egentligen hoppas jag att de ska komma till makten vid nästa val, då kommer det att bli uppenbart för alla att de saknar en egen politik. Det är lätt att vara populist om man inte har ett reellt inflytande, säger Anne Aasheim.

En som tröttnat på den norska diskussionen och tagit saken i egna händer är Aslak Nore, en 30-årig journalist och författare som är son till författaren Kjartan Fløgstad. Nore är en av de tydligaste rösterna i en ny generation norska intellektuella. Han skrev förra året boken Gud er norsk som väckte berättigad uppmärksamhet. Där diskuterades det norska deltagandet i olika fredsbevarande operationer runtom i världen. Nore, med egen erfarenhet från Bosnien, Afghanistan och Irak, ville bland annat göra upp med den våg av nypacifism han menar svept över Norge.

- Norska intellektuella har under lång tid varit alldeles för upptagna av amerikansk utrikespolitik. Det är först när USA agerar som man börjar protestera. Många är helt oförmögna att se vad som föregått den amerikanska inblandningen i exempelvis Bosnien. Naomi Klein och John Pilger har fått sätta agendan i alltför hög utsträckning.

Aslak Nore har just visat runt i storförlaget Gyldendals nya lokaler ett stenkast från Karl Johan. Han delar sin tid mellan New York och Oslo och har just tagit över ansvaret för en del av förlagets mer samhällsinriktade utgivning. Dagen efter att vi ses är han värd för ett besök av Samantha Power som bland annat jobbat som rådgivare åt Barack Obama. Nore vill plocka in andra röster i den norska debatten. Power, som bland annat argumenterar för att USA har gripit in för sällan i konflikter runtom i världen, är en sådan.

ANNONS

- Många norska intellektuella har sitt förflutna i det marxist-leninistiska AKP och deras inflytande har varit stort under lång tid. Det är väldigt enkelt att hävda att "man är emot krig" - vem är inte det? Verkligheten är mer komplicerad än så.

Tvärs över gården, i förlaget Aschehougs lokaler, sitter Cathrine Sandnes. Hon nickar, verkligheten är mer komplicerad. Samtidigt tycker hon att Aslak Nore gör det väl lätt för sig och pekar på den amerikanska inblandningen i Irak som knappast kan anklagas för att ha varit någon större framgång. Krig är inte alltid den enklaste vägen till fred. Men det norska och amerikanska engagemanget i Afghanistan är inte lika enkelt att döma ut, tycker hon.

Sandnes vänder fokus tillbaka till det norska, tillbaka till ett samhälle där klyftorna ökar trots att landets samlade tillgångar uppgår till ett par tusen miljarder. Det som hänt under de senaste årtiondena är att medelklassen blivit större och rikare och fått andra krav. Samtidigt har en ny arbetarklass skapats. I dag sköts städning och renhållning i huvudsak av polska och filippinska invandrare. Parallellt med det har språkbruket förändrats.

- Vi köper inte hushållstjänster längre, vi köper polacker. När man accepterar den glidningen händer det något i ett samhälle. Vi har haft en enorm välståndstillväxt men har samtidigt blivit mer och mer missnöjda. Vi tittar på våra grannar och vill också ha två bilar, säger Cathrine Sandnes.

ANNONS

Och kanske är det där den nya debatten ska starta. För i ett land där en tidning som Klassekampen fortfarande har ett visst inflytande, där 68-vänstern inte helt har lämnat sina gamla värderingar, där nationalism och främlingsrädsla ökar, där oljemiljarder investeras i oljeprojekt i Afrika, Sydamerika och Irak (norsk neokolonialism morras det från alltfler håll) finns det utan tvekan utrymme för en debatt om grundläggande värderingar. Men ska man döma efter hur det politiska samtalet ser ut just nu är det knappast där diskussionerna kommer att initieras. Ansvaret vilar snarare på dem som suckar över sakernas tillstånd och efterlyser vidare diskussioner med fler deltagare.

ANNONS